”Hur klarar ni er utan skägg?” Den franska scenartisten Jeanne Mordoj riktar frågan till kvinnorna i publiken medan hon utstöter monsterljud från djupet av sin kropp. Hennes egen ansiktsprydnad är en tuktad krans längs haklinjen. Men hårväxten symboliserar här mer inre frihet än yttre freakshow – därav titelns ”Hyllning till skägget”. Jeanne Mordoj är helt enkelt kvinnan som gör vad som faller henne in; hen bejakar såväl naturens under som livets och dödens mysterier i en filosofisk akt.

Den jättelika Hangaren i Subtopia har förvandlats till en intim varietéscen där den inledningsvis beslöjade artisten skjuter pil mot en tavla med ett kvinnoben som rakas. Victor Fernandes tyste assistent rör sig diskret i bakgrunden medan skäggiga damen formar sitt eget kvinnliga uttryck och universum med hjälp av en böjlig och dansant kropp, hundratals snigelskal samt kranier av get och grävling. Skallarna sjunger vemodiga lieder i duett – en komisk effekt som Jeanne Mordoj uppnår genom skickligt buktaleri.

Hon kastar sig mellan det brutala och poetiska. I ena stunden dränker hon de stackars skallarna, i nästa återkallar hon livet i en rituellt snurrande dans med tunna stavar som påminner om hästar eller fåglar. Däremellan knäcker hon ägg och låter den hala gulan av ofött liv glida runt över sin kropp i ett erotiskt jongleringsnummer som är häpnadsväckande.

Till slut begraver hon sig levande i en orgie av jord. Och upp ur graven skjuter dödskallarnas kör – ett helt gäng gapande djurkranier sjunger en mässa man sent ska glömma.

”Hyllning till skägget” är en vacker och egensinnig lovsång till existensens paradoxer. Jeanne Mordoj kidnappar arketypen skäggiga damen och låter henne hantera döden på sitt udda vis, ibland i något utdragna scener. På väg ut kliver publiken över tomma snigelskal, symbol för frosseri och sinnlighet men också objekt som när de skjuts runt låter som vågor mot en strand. Sista chans att upptäcka det och sitt inre skägg är på söndag.