Betyg: 4 av 6
Det sägs att ränderna aldrig går ur en tiger. Samma sak skulle kunna sägas om Joakim Thåström. Mer än trettio år efter han gjorde sin entré i den svenska rockvärlden visar den 53-årige sångaren inga tecken på att dra ner på tempot. Tvärtom. Han verkar besitta en aldrig sinande energi. Och framför allt: Han är konsekvent. En närmast exotisk egenskap i en populärkultur som mer än gärna öppnar upp sig för nya intryck och där eklektisk blivit ett honnörsord.
Det är få svenska artister som sammantaget talat så lite om sig själva men ändå lyckats berätta så mycket om vilka de är. Thåströms uppträdande i talk-showen Skavlan – där han leende skakade tass med programledaren i bild – häromveckan måste anses vara något av det mest folkliga han gjort. Men det råder det ingen tvekan om vad han står för. Han koketterar dock inte med sin motvilja mot att vika ut sitt liv. Det är bara så han är. Thåström har sitt sätt.
Med en manisk vettvillings rörelsemönster vankar han av och an över scenen. Det är en rastlöst intensivt stämning i luften med en energi så spänd den verkar vara på sin absoluta gräns. Thåström flaxar med armarna likt stressade fågelvingar, pekar och hytter med näven. Han bröstar sig som en tupp och dansar en friformig dans till de galopperande trummorna medan hans skrovliga stämma drar ut på Stockholms-vokalerna.
Hans fem man starka band hjälper till att skapa en perfekt paketerad show, en högtidsstund för de invigda. Men man behöver inte vara en bekännande Thåström-anhängare för att bli golvad av det som sker. När Thåström rullar ut sig själv likt en asfaltsmaskin som löper amok är det svårt att hinna undan.
Hade låtarna varit människor hade det varit fullständigt utmattande att umgås med dem. Maniska, stundtals enerverande och lynniga. Mannen som gett Rågsved ett ansikte är lika obrydd som han är hängiven. I Thåströms värld är livet ingen schlager, det är rått, kyligt och kargt. Ändå är det en plats man gärna befinner sig på.
