Strindberg kallade Fadren ett sorgespel; det är ett familjedrama med djupa rötter i sin tids samhälle och en arketypisk strid mellan man och kvinna, full av referenser till grekisk myt, Bibeln och Shakespeare. På Stockholms stadsteaters stora scen är såväl Herkules som Omfale strukna och liknelsen mellan fadern och juden Shylock rejält nedtonad. Här är det familjedrama för hela slanten, men av den storslagna sorten.
Regissören Philip Zandén har valt att berätta historien ur dottern Berthas perspektiv, med inspiration från komedin Kamraterna. Där lever hon i ett konstnärsförhållande med Axel – här har hon en stor ateljé för sig själv och målar bilder på pappa, den ena efter den andra. Scenen föreställer hela tiden hennes arbetsplats, som också får fungera som barndomshemmet. Josefin Ljungman i rollen växlar mellan att vara en tyst iakttagare/berättare (till väl vald musik) och deltagare i själva spelet, som pant i föräldrarnas maktkamp. Just den växlingen fungerar bra, och stundtals kan Berthas diskreta närvaro ge ytterligare tyngd åt huvudhandlingen.
För det mesta är dock Berthas synvinkel intressantare som idé än som utförande. Om nu hela historien ska vara hennes minnen eller berättelse blir den stundtals svår att smälta. Berthas återblick borde ha en helt annan dramaturgi än den linjära handling som steg för steg leder fram till att fadern sätts i tvångströja. Kanske borde den till och med börja där?
Det är i grunden en konventionell Fadern vi får se, med Kjell Bergqvists Ryttmästare i solklar huvudroll. Det är ändå honom det är mest synd om! Eva Röses Laura är något av en hippietyp, vilket stämmer med hennes önskan att göra dottern till artist. Hennes bästa argument är kvinnans totalt maktlösa samhälleliga ställning, men känslomässigt får hon inte lika stor plats som maken. Det här är inte Berthas berättelse, det är Strindbergs!
Om den stora uppgörelsen strax före paus känns lam och utdragen, är sista akten desto mer full av blixt och dunder. Då öppnas scenbilden mot fonden, mot ett stort mörker. Berthas plåga får större plats, samtidigt som hela familjekaoset blir uppenbart: de viktiga birollerna i dramat vandrar förbi som i en shakespearesk tragedi. Här lyfts också enskilda ögonblick fram på ett sätt som påminner om minnesbilder: den barnsliga brottningen mellan Laura och pastorn (Ulf Eklund), som också är hennes bror, den vackert svåruthärdliga scenen då Lena-Pia Bernhardssons Amma lurar på Ryttmästarn tvångströjan, Bergqvists regression till spädbarn i rollen som den kraftfullaste av män.
Än så länge hänger den här uppsättningen inte riktigt ihop. Vissa scener stämmer helt enkelt inte så bra med den övergripande idén, till exempel långa utläggningar om grunden för äktenskapet, och då blir också spelet ointressantare. Faktum är att tanke och känsla hör ihop, och det som är väl tänkt fungerar också känslomässigt. I sådana stunder är Fadern starkt berörande.
