Svart tulpan är namnet på en ­syntetisk hårfärg – gärna använd av gothflickor och punkgrabbar. Linnea, 16, år en sådan tjej, en aningen bortvänd, blyg och ofta ledsen tonåring. Hon har bestämt sig för att göra en dokumentär över en olycklig tjej vid namn Anett, som först fått öknamnet fiskp-anett men nu kallas kort och gott Pinnen – men det hela övergår till en videodagbok från ett flickrum överfyllt av flytt­kartonger och en ensam, villrådig och rätt naiv själ.

Linnea bor inuti ståupp-aren och showmannen David Wiberg från Varanteatern. Han släpper nu fram Linnea för en entimmas­monolog som är en blandning av ömsint porträtt av tonårsensamhet och funderingar men också en underbar ironisk skildring av en individ som håller på att växa ur sin barndom och ännu inte hittat sin identitet som vuxen – fast hon ihärdigt försöker.

David Wiberg gillar uppenbarligen sin Linnea även om han är aningen elak när han beskriver hennes språk och missuppfattningar av det. Hon härmar andras tal och ibland blir det fel, underbart fel.

Svart tulpan är på ytan en subtil, lätt absurd fars – med en enarmad far, en askristen mormor, en mamma som antagligen vill gifta sig med påven samt kompisen ­Janine som trycker ner Linnea så mycket hon kan. Man hisnar, ­ibland över den knäppa verkligheten med fredsläger och ekologiska matval, ibland över den ­instängda ensamheten och Linneas försök att bli till som självklar människa och hitta kärleken.

Linneas monologer inför video­kameran skapar en spelstil som är underbart stel och spänd och lätt högtidlig. Här ska Linneas evangelium spridas till eftervärlden och hon gör det med en spattig energi och eftertänksam sorg.

Linnea blir en nutida, små­anarkistisk Pippi Långstrump, fast utan framtidstro och guldpengar. Det är djärvt av David Wiberg att släppa fram tonårsflickan han bär inom sig – och han gör det på ett sätt som också, på ett plan, diskuterar mansrollen. Vem bor inuti dig? frågar Linnea publiken.