Hamlet och Ofelia, spelade av David Dencik och Lo Kauppi
Roma klosterruin från 1100-talet är magisk sommarscen. Stenvalven bär en kraftfull närvaro av samlad dag, ljuder tyst av århundraden och skapar mäktiga volymer av yta och höjd mot vilket nuet studsar: envisa måsskrik, regnmolnen och månen som till sist hänger full och mogen, närmast plockfärdig, över Sudret.
Spelplatsen är förutsättningen för den Hamlet som Lars Norén nu iscensatt på Romateatern och som under hösten ska turnera landet runt. Tolkningen är buren av en återhållen stilisering och en subtil sparsamhet: ensemblen består enbart av sju personer som alternerar mellan rollerna. Norén accentuerar den självklara tyngd och det förfallna majestät som klosterruinen härbärgerar genom att endast lägga till ett scengolv av grus och svarta, skjutbara portar som betonar att detta Danmark är en fästning: själsligt trång och brutal. Helhetsintrycket för tanken till japansk teater: gruset som förstärker alla ljud. Portarna liknar skärmar som döljer och stänger. Hela uppsättningen genomsyras av det Hamlet säger till den skådespelartrupp som anländer till slottet: ”eftersträva en viss behärskning”. Norén följer också ännu ett av dessa råd: ”visa samtiden ett porträtt av dess väsen och gestalt”.
Om spelplatsen skapar förutsättningen för spelstilen så är Lars Norén själv klangbotten för uppsättningen, såväl tematiskt som biografiskt. Hamlet ekar mot det Orestestema som Norén återkommer till. Hamlet är ju en Orestesgestalt som enligt sociala, moraliska och normativa koder tvingas att hämnas sin far. Det inter-norénska blir här en egen rymd. Uppsättningen berättar om hur Norén ser på teatern. Hamlet låter skådespelarna framföra en pjäs som ska fungera som spegel av vad som hänt för att publiken, kungen, ska reagera. Det är en metod Norén alltid använt: rapporter från mentalsjukhus, fängelser och beskrivningar av våldsamma män som saknar fadersgestalter som omgivningen ofta svarat på med tystnad och oförmåga.
Spelmässigt är Hamlet på ett plan traditionell. Uppsättningen påminner om Peter Brook, via det storslagna och kongenialt enkla men också genom att Norén använder aktörer som färgar sin närvaro med annan kulturell tillhörighet och brytning vilket fångar samtiden men också bryter mot överenskommelsen om lättavlyssnad retorik. Lars Norén använder en översättning av Britt G Hallqvist som han strukit ner och försiktigt bearbetat. Helheten är dock originalet troget. Hamlet väljer hämnden och därmed tvingar han sig att spela sitt eget liv, iscensätta det under en mask istället för att vara autentisk. David Dencik är en utmärkt Hamlet – främst genom att vara så återhållen.
Iscensättningen lägger istället fokus på kvinnorna. Lo Kauppi gör en Ofelia som först blir ratad av Hamlet som ska genomföra sitt manliga hämndprojekt – här blir pjäsen en kommentar till hederskultur och dess mekanismer. Efter att Ofelias far Polonius, som Per Burell gör ovanligt rå, blivit mördad förvandlas hennes sociala status, hon betraktas plötsligt som hora och hon hänger sig, även om man låtsas att hon drunknat. Scenen då hon kastar sig mot den svarta, stängda porten och ropar Pappa! Pappa! är oerhört stark. Lil Terselius spelar drottning Gertrud som gifter sig med Claudius för att behålla sin position men här är hon också en åldrad kvinna med sexualitet, hon vill närhet. Norén lägger till en extrareplik som hon säger till Hamlet: jag har förlorat trefalt: mig själv, honom, du. Hon trycker ner huvudet i ett fat isvatten, ett försök att bränna bort all skuld.
Slutscenen, med all dess blod, spelas snabbt utan repliker. Att vara-monologen läses av samtliga på scenen, som ett existentiellt körverk. Per Burell är helt suveränt beckettsk när han med hjälp av två hattar spelar båda dödgrävarna. Så är allt över, efter dryga tre timmar, en kvart på midnatt. Eftersmaken är sorg. Ensemblen står på knä på gruset, döda. Kvällen är iskall och svart – men inte bara. Inuti huvudet ekar ett välkänt Stagneliuscitat: Natten är dagens mor. Kaos är granne med Gud.
