Hamlet är ett drama där allt redan har hänt, menar Staffan Valdemar Holm. Pjäsen är en redovisning av konsekvenser av gjorda val eller strategier för att handskas med olika, redan genomlevda, trauman. Kungen är död och begravd. Hamlet ser hämnden som en väg ur den låsta situationen. Ofelia är redan gravid och på väg att stänga av sitt liv. Skeendet galopperar på med döden hela tiden vid sin sida, som en parallellitet – som skelettet under huden.

Dramaten ger Hamlet som en tragedi omgiven av ett danskt landskap. En salong, åtta soffor och en varuautomat laddad med Carlsberg. Fonden består av en målning där Dannebrogen faller ner från Gud till danskarna. Taket är en rödvit fanborg och kungaparet påminner om en 70-talsvariant av ett välkänt danskt dito. Det är en vänligt ironisk nidbild av danskhet.

Staffan Valdemar Holm gör som Lars Norén och låter Ofelia bli en huvudperson, alldeles som vid Romauppsättningen förra sommaren. Inledningsscenen visar hur hon genomför en mannekänguppvisning för att sedan falla ihop. Kärlekssagan med Hamlet är redan avklarad, nu är hon ett vrak som med en reflexartad sexualitet försöker dra till sig uppmärksamhet. Hon är möjligen gravid. Hennes självmord är en konsekvens, ett sista steg på den väg hon redan valt.

Också begravningsscenen ekar Norén. Ofelias kista har blivit en urna; när Hamlet och Laertes slåss om rätten att sörja mest väller askan ut som en grått moln av manifesterad död. Rebecka Hemse är innan dess otroligt, plågsamt bra – en trasdocka av skam, skuld och självförakt. Hon spelar med en inåtvänd styrka och akut hudlöshet.

Hamlet på Dramaten 2008 är en lättillgänglig, genomlyst uppsättning med mycket sublim humor. Börje Ahlstedt och Tomas Pontén spelar konstant bifigurer: Rosencrantz & Guildenstern, dödgrävarna, skådespelartruppen, betjänter och sjömän. Duon gör det med en frisk, absurdistiskt färgad munterhet som får dem att likna Becketts Vladimir och Estragon – två tjänstvilliga clowner, två statister som utgör pusselbitar av stora tragedier och historiska händelser men aldrig ser sin egen roll eller sitt ansvar.

Skådespelarscenen är utbyggd till rejäl och storstilad metateater. Scenen då Hamlet vill få konungen att erkänna mordet på sin bror, är här ett citat från Bergmanfilmen Fanny och Alexander där teaterdirektören Ekdal sakta dör – och där drottningen får spela hustrun. Intrikat och kul, med många bottnar och en lekfull hyllning till teaterkonsten.

Hamletkompisen Horatio är här särdeles narraktig. Robin Stegmar odlar ett slags bortvändhet och vill helst bara glida med, även om han dansar som en drogad Travolta. Han vill också gärna dö när nu alla ligger livlösa på scenen, men Hamlet övertalar honom att leva. Någon ska ju berätta. Andra ska få ta del. Så är det ju. Teaterkonsten är ett bibliotek av känslor från årtusenden: erfarenheter, lidanden som ständigt nya aktörer gestaltar.

Hamlet själv spelas kraftfullt av Jonas Malmsjö som en något anonym prins som först verkar fatta vålnaden som ett skämt. Varför hämnas Hamlet istället för att bara gå? Är det den tvångsmässiga sexualitet som mamma Gertrud ägnar sig åt som får honom att agera? Eller är det frånvaron av något meningsfullt – ett existentiellt substitut – som leder till tanken på att döda styvfadern/farbrodern?

Stina Ekblad gör Gertrud till en kvinna helt upptagen med att behaga sin man och mätta dennes erotiska aptit. Hon är vacker, samlad och liksom bedövad av den fysiska uppmärksamheten. Örjan Ramberg är kongenial som dumdryg potentat, en vitalt maktfullkomlig man som njuter av sin position.

Staffan Valdemar Holm möblerar om Hamlet, flyttar scener och löder ihop delar. Han opererar bort det retoriska draget och skapar en subtil, rolig förgängelsesymbol för dödlighet men också för livsskräck. Den nya översättningen av Ulf Peter Hallberg bidrar också till att plocka ner Hamlet till en talbar vardag, visserligen på blankvers men utan alltför stora svallvågor av språkliga utsvävningar och ornament.

Slutscenen är medveten antiklimax med knivslagsmål som mest liknar krampaktiga, rädda omfamningar. Holm gör Hamlet till en intim saga. Han väljer bort det storvulna och skapar stor teater genom det respektlöst smarta och sin egen stilla och anarkistiska humor.