Att bli sedd för den man är – det är inte bara ett tonårsbehov utan ett högst mänskligt behov. Den israeliske koreografen Ohan Naharin har iscensatt det lysande i Kamuyot, succéproduktionen för ung publik som har turnerat med Riksteatern.
Dorte Olesen är inne på samma spår i Made in Sweden, skapat för Malmöbaserade Dansstationens tioårsjubilerande turnékompani, med fyra professionella dansare och sju niondeklassare från Humfryskolan i Malmö. Proffs och amatörer bidrar med sina uttryck. Det sjungs flera innerliga sånger om kärlek och längtan denna kväll; musiken tycks mer än själva dansen vara den mest direkta kanalen för dessa ungdomar, både killar och tjejer.
De stora känslornas föreställning är undertiteln; träffande för något som tar vara på tonårstidens starka känslosvängningar mellan eufori och melankoli. Här kastar sig kropparna ut i akuta virvlar, förstärkta av musiken. Än en gång visas att hårdrock är släkt med opera. Häftigt.
Röd tråd är publikkontakten, som börjar i foajén och fortsätter inne på Lilla scenen där golvet snabbt fylls av hoppsande och småpratande människor, uppbjudna av ensemblen. Det ser avspänt ut – här är vi tillsammans på och runt scenen.
För Dorte Olesen är koreograferandet ett sätt av synliggöra människan. Hon låter oss se bortanför stereotyper och normer och upptäcka kraften hos de fula flickorna, de medelålders kvinnorna eller som nu tonåringarna.
Proffsdansarna är både skolad kontrast och drivkraft i föreställningen. Jennie Lindström improviserar med explosiv närvaro. Emelie Gramén är underbar som expressiv domptör. Alla tar inte samma självklara plats, men just det speglar också olika personligheter. Här finns en befriande närvaro och oförställdhet som smittar. Det känns inte manipulerat ens när dansarna vill ha kramar av publiken.
Mot slutet svävar den ballongförsedda Selma Kjellsson runt i rummet; en individ buren av ett mjukt samspel som är en vacker och intensiv påminnelse om hur samhällskroppen borde se ut.
