Fiktiva äktenskap, gladpack-cirkus, grabb- och flickdans, stripp, elektronmusik. En första Stoffkväll på Kulturhustaket är en osannolik röra av högt och lågt, konstnärlighet och rent trams.

Tanken verkar vara att publiken ska kastas mellan nycirkus, subtil dans, clowneri och burleskshow och njuta av just blandningen, det oförutsägbara och genremixen. Allt är möjligt – det är den undertext som knyter samman kvällen.

Inte sedan Scenhöstfestivalerna under början av 1980-talet har någon arrangerat en så stort anslagen gruppfestival. Stoff är förstås något annat och mer: stora konstnärliga experiment har fått vika för små, korta och spretiga föreställningar. En del är vitsiga mer än något annat, performancevågen har ersatt det genomtänkta och det dramatiska berättandet.

Här får också elektronmusiken plats när kvällen övergår till augustinatt. Anna Zaradnys solokonsert för dator känns till att börja med som att befinna sig inuti tinnitus, ett höghastighetsbrus av vassa ljud.

Generöst nog är föreställningarna på Kulturhustaket gratis. Först ut är Perhaps, perhaps, quizás… av mexikanska Gabriela Muñoz. Hon genomför en halvtimmeslång clownisk akt där hon gifter sig med en generad man ur publiken. Det är roligt att iaktta hur han förhåller sig till fiktionen och den bröllopsceremoni Muñoz iscensätter på scenen med inlånad präst.

Hon har en stark, aktiv roll och här hämnas hon på århundraden av manlig dominans. Det hela blir förstås olika var kväll och beror på vem som plockas upp från publiken och hur skeendet utvecklas. Det är kul, lättsamt sympatiskt.

Installationen Mothlight är något helt annat. En man och en kvinna (Skye Gellmann och Naomi Francis från Australien) viras in med kilometervis av gladpack till ett slags puppor som man bryter sig ur, föds ur. Därefter påbörjas en märklig parningsdans med drag av nycirkus – på en gång plågsamt och vackert, där man bär varandras tyngd och kropp. Människan som mott och mått, som insekt och tid – snyggt.

Innan spanjorerna Mopa börjar snabbstrippar svenska burleskartisen Lily Deluxe, och gruppen ”Johanssons pelargoner och dans” tjurrusar genom Post Wedding Depression klädda som brudar.

Mopa är den stora behållningen. Två manliga dansörer börjar med att nostalgiskt, långsamt och subtilt skildra minnen från sin barndom vilket övergår till vuxenmobbning när ännu en man kommer in på scenen. Det är absurt, drastiskt och bra dansat om än aningen diffust mot slutet. Våldet verkar vara en immanent vuxenmanlig beståndsdel som tar över pojkarna.

Komo tar över med sina digitala ljudirritationer och den första Stoffkvällen är slut. Stoff på taket är en handfull blandgodis där jag saknar det riktigt svarta, svåra och sura.