Turteatern är en hydra, en definierad huvudstruktur omgiven av olika grupperingar som amatörtruppen Unga Tur. Nu har ännu en arm vuxit ut på den kärrtorpska teaterkroppen: den fria och nykyrkliga teatergruppen Hej vad det svänger i kyrkan som beslutat höja den kyliga försommartemperaturen med en kabaret. En lång dito men man har ju mycket att gå igenom: religiösa förbud, jämförelser med djur och deras sexliv samt allmänna påhopp på en alltför liberal samtid.
Nils Poletti, en av en trio regissörer på Tur, har satt upp och samlat texter ihop med ensemblen, en ung skara på tolv personer. Helheten är en medvetet osmaklig röra med en rad påhopp på religiösa falanger och deras behov av regler. Flera gånger återkommer man till begreppet ”renhet” och vad Bibeln säger om ämnet – en hel del, visar det sig. En kvinna med ett stort silverkors kommer då och då in och talar om välvilja, fast på något sätt blir det alltid fel och tvärtom. Hon slår dock fast att kristna alltid står över allt och alla genom denna sin unika förmåga till godhet.
Trots det gudomliga uppdraget dras gruppen märkligt ofta till ämnet sexualitet. Egentligen vill man bevisa att människan står över djuren – mycket hierarkier blir det – genom att jämföra deras parningsbeteenden. Det första exemplet schimpansen blir en absurd sketch där alla löser sina konflikter med sex. En parkeringsbot leder till sannskyldiga orgier. Så där fortsätter det, medan man berättar om valarnas sexliv klär man av sig mer och mer.
Teatergruppen Hej vad det svänger i kyrkan har lånat det knäppt gränslösa draget av sin regissör. Iscensättningen slår vilt år olika håll. Den attackerar den moderata kulturpolitiken som bara vill ha underhållning – och ger just det, fast en vass och absurd parodi på lättsamhet. Ibland påminner iscensättningen om en lokalrevy som löper amok – ibland passerar den allt som påminner om god smak och behärskning. Vardagsmasochisten är av det slaget, spelad av Nils Granberg. Han är en komikertalang med en fantastisk publikkontakt – ett svart allvar på botten av sin gängliga själ.
Kabarén blir allt mer en ritual där presentatören, karismatiskt spelad av David Sigfridsson, allt mer klär sig som en Jesusgestalt, komplett med kors. Under tiden passerar gruppen ännu några gränser, tar upp ämnet cp-sex, pläderar välvilligt för att rädda Kristdemokraterna från undergång och gör ett långt nummer om en svensk familj på Thailandssemester. Iscensättningen går mot sitt målmed en närmast frireligiös yra. Omtumlad lämnar publiken Kärrtorp, nästan alla lyckligt frälsta av Nils Polettis evangelium och en genial grupp aktörer som alla lyser av sant andlig eld.
