Vad ska man tro på? Pengar och flum är alternativ när Gud och politik är överspelade. På Stockholms dramatiska högskola speglar avgångsklassen i skådespeleri vår samtid i två olika uppsättningar på en kväll.

Att temana kretsar kring egennytta, skuld och längtan efter mening i en kall värld hindrar inte att det blir en generös helafton som lockar publik även en vardag då snön vräker ner utanför korridorfönstren.

I Teater 2 är Hanna Cecilia Lindkvists scenbild med en isolerande glasvägg effektiv spelplats för båda pjäserna. De 13 studenterna har alla fått något att bita i, främst de sju som är med i britten Dennis Kellys ”Kärlek och pengar”.

Pjäsen från 2006 skildrar hur kärlek förstörs av materialism. Eftersom berättelse spolas baklänges tydliggörs mönster utifrån historien om hur David tar livet av sin fru Jess för att undgå ekonomisk skuld men drabbas av en mycket värre skuld.

Regissören Henrik Dahl, med rötter i radikala Teater Tribunalen, stoppar även in filosofen Slavoj Žižek, Nina Björks konsumtionskritik och Margaret Thatchers politiska tal. Ja, järnladyn själv uppträder här i ett av alla lekfulla och imponerande självklara rollbyten som höjer pulsen i denna tragikomiska, kalejdoskopiska studie i ”pengafotosyntesen” och dess förnedrande följder.

Medan David försöker sälja sin själ, säljer studenterna övertygande in föreställningen till oss. Tänk att rädslan för tomhet kan vara så underhållande.

Profit och samvete lurar även i Matthew Allens nyskrivna ”Domedagskalaset”, som han själv regisserar. Pjäsen samplar Hitchcock med Norén i en familjeuppgörelse av klassiskt snitt. Tre syskon ska fira nyår efter moderns död och samlas i hennes ensligt belägna fritidshus. Med finns även flickvän, pojkvän samt en objuden gäst som blir katalysator för en nyårsfest från helvetet.

Redan i hälsningsritualen börjar ytan krackelera. Några doser kokain, sprit och andeseanser senare är det inte bara striden om morsarvet som får partyt att kantra. Alla har sina roller: den konflikträdde, den uppoffrande, den bekräftelsetörstande.

Bitvis blir upplägget schematiskt och spelet lite forcerat, men det är ändå en grym studie i hur människan dealar med synd och skuld. Och den objudne blir ett slags Jesus, som offras.

Domedagen må närma sig, men hoppet om teaterkonstens tillväxt består. Det är riktigt upplivande att få en dyster samhällsanalys på köpet.

På Stockholms dramatiska högskola speglar avgångsklassen Matthew Allens nyskrivna ”Domedagskalaset”. Här Nanna Blondell, Simon Reithner och Alexandra Lindholm.