Det är mycket kuk redan från början. Nakna män träder fram i vrårna av Bente Lykke Møllers bunkerliknande scenrum. Björn Kjellmans fjolla Patricia talar om kuk, bjuder in oss i sin värld av svett, sprit och spermier, i Wroclaw. Hans språk är samtidigt fyllt av kulturella referenser: han blinkar till filmen Hiroshima min älskade och talar, liksom gubben Firs i Tjechovs Körsbärsträdgården, om den stora olyckan. Där avses slaveriets upphävande, här menas demokratiseringen av Polen och Röda arméns reträtt.

I Lucas Svenssons Lubiewo, baserad på Witkowskis roman, är homosexualitet normen och Röda armén en källa till sexuell tillfredsställelse. Soldaterna är för fattiga för att gå till horor och vill inte suga av varandra. Då blir den undergivna kvinnlighet som stadens fjollor kan erbjuda en idealisk lösning, som nu bara lever i minnet hos Patricia och hennes kumpan Lukrecia.

Vi får möta två gamla stötar som drömmer om ett svunnet paradis: det kommunistiska Polen. Det är lika förlorat som Moskva för de tre systrarna, lika ouppnåeligt som Godot för Becketts luffare. Sven-Åke Gustavssons Lukrecia tycker liksom Patricia genuint illa om moderna påfund som facebookupprop och sms-utskick. Deras sätt att uttala ”gay” dryper av förakt. De drömmer om att bli påsatta av ett råskinn, en riktigt manlig man och vill inte ha några jäkla rättigheter. Säger de.

På scenen rör sig levande och döda tillsammans, de döda vännerna och soldaterna som antagligen strök med i Afghanistan. Minnenas män återuppstår ur samtalet mellan de luggslitna huvudpersonerna och får samma status som de levande, inte så hög alltså, men lika reell. Johan Karlbergs Bagar-Roma gör sina retsamma högtalarutrop på järnvägsstationen och visar sin förförarkompetens inför unga vackra män. Ja, det var tider, det!

Både berättelser och gestaltningar av det som varit levereras med de undertrycktas vassa, komprimerade humor. Det blir komedi på hög nivå. Men det är klart att de mörka sidorna av livet i parken, i pissoarerna, finns med ändå. Våldet grasserar, och väst infiltrerar landet med sina frihetsidéer och sin aids. Bagar-Romas råskinn (Ulf Rönnerstrand) är många snäpp för rått; den unges, David Fukamachi Regnfors, åtrådda liv med en man i kostym och slips (Eric Ericson) slutar i misshandel och blod och Eivin Dahlgrens Jessie får sin fiktiva kvinnokropp täckt av bruna fläckar.

Men i Ronnie Hallgrens uppsättning handlar Lubiewo inte om falska drömmar som avslöjas av en fruktansvärd verklighet. Det goda och det onda lever liksom nuet och det förflutna sida vid sida.

Vi slipper både idealisering och våldspornografi. Det handlar mycket om kroppar – slitna, sjuka, unga och vackra; det handlar om män, manlighet och kvinnlighet. Inte minst handlar det om samhällssystem och Europa, allt med utgångspunkt i två gamla fjollors nostalgiska möten och till Oskar Humlebos ständigt närvarande musik.