Sexton av nunnorna avrättas - en överlever för att berätta. Den sanna historien om Karmelitsystrarna under franska revolutionen spelas nu upp på Malmöoperan.
Foto: Malin Arnesson
Tjoff! Tjoff! När ridån går ned för Karmelitsystrarna har giljotinen fallit sexton gånger och lika många nunnor avrättats på schavotten. Att operahjältinnor drar sin sista suck i slutscenen är inte ovanligt, men i Karmelitsystrarna blir tragiken närmast absurd.
Men den är sann. Francis Poulencs opera bygger på en verklig händelse under franska revolutionen, då 16 karmeliternunnor dömdes och avrättades under de sista dagarna av Robespierres skräckvälde. En enda nunna överlevde och kunde vittna om hur de andra gick sjungande till schavotten.
Om dessa revolutionsmartyrer skrev den tyska författarinnan Gertrud von Le Fort en långnovell från 1930-talet, Die letzte am Schafott. Nunnan som blir den sista vid schavotten är hennes egen skapelse, Blanche de la Force, som i operans första scen meddelar familjen sitt beslut att bli karmeliternunna.
Natalie Hernborgs Blanche kommer instormande som en ganska robust ung flicka, utan påfallande neurotiska drag. Markisfamiljen de la Force har ett vackert bibliotek, där den lugnt faderlige Bengt Krantz tar emot dotterns besked. Som hennes bror är Rickard Söderberg en självupptagen drasut med flotta sidenkläder och utdragna höjdtoner.
Karmeliterna utgör en mycket tillbakadragen orden, här i en spartanskt scenograferad värld under ett högt, ljust fönster. Regissören Maria Sundqvist verkar liksom nunnorna söka det rena och klara. Hon har tagit fasta på styckets uppbyggnad i scener, som om det vore stationer i ett passionsspel, och koncentrerar allt till huvudpersonernas inre drama.
De sexton nunnorna väljer att bli martyrer i en religionsförföljelsens tid. Man skulle kunna föreställa sig en uppsättning där nunnorna är självmordsbombare bakom sina heltäckande tygstycken, eller där de franska revolutionskommissarierna kopplas ihop med något annat totalitärt system. Men Maria Sundqvist gör inga utflykter i tid och rum, hennes uppsättning är traditionell, värdig och drabbande.
”Alla vill till himmelen men ingen vill dö” heter en känd hitlåt från Malmöoperans region. I Poulencs opera är det tvärtom. Det är inte det hinsides paradiset nunnorna lockas av utan den gemensamma döden. Karmelitsystrarna handlar om längtan efter att gå upp i ett sammanhang som är större än vi själva.
Karmelitsystrarna hade premiär 1957 och är väl den nyaste opera som fått plats i standardrepertoaren. Originaltiteln är Karmeliternas dialoger, och på många sätt är verket ett konversationsstycke, en kombination av kammaropera och oratorium. Poulencs långa fraser tas till vara väl av dirigenten Joachim Gustafsson. Han lägger krut på dynamiken och låter pregnanta slagverksinsatser kontrastera mot stråkarnas flöde. Det händer dock att sångarna har svårt att tränga igenom.
Med den här föreställningen tar Malmöoperan ett klokt ansvar för att vidmakthålla en ensemblekänsla och lyfta fram nya förmågor. Viktigast bland alla dessa kvinnoroller är noviserna Blanche och Constance, som dras till varandra och förenas i döden. Natalie Hernborgs klara Blanche djupnar under föreställningens gång, och Susanna Stern ger sin Constance säkert humör och glad närvaro.
Men även de äldre nunnorna är utmärkta. Miriam Treichl som moder Marie av Inkarnationen tillför både allvar och slagfärdighet, medan Charlotta Larsson gör den nya priorinnan sårbart mild. Som den gamla abbedissan dör Ethel Schelin med gripande grandezza.
