Johan är en ovanligt vanlig grabb på 22: tycker själv att han är rätt ful, spelar innebandy. Han har en mamma som diskar väldigt grundligt och en pappa som inte säger så mycket. En dag träffar Johan­ Fredrik. Han blir kär för första gången någonsin och efter att han berättat för sina föräldrar och vänner verkar allt bara kunna bli hur bra som helst – ett perfekt liv bland ulliga, gulliga rosa moln.

Riksteatern turnerar nu med monologen … efter Fredrik som handlar om hur det idag är att komma ut som homosexuell, men också, och särskilt, om hur det är att drabbas av hiv och som 22-åring med livet framför sig plötsligt drabbas av en dödlig, obotlig sjukdom.

Pjäsen berättar om två stora processer: att erkänna sin sexualitet – också inför sig själv – och att acceptera sin status som oberörbar. Johan brottas med skam och skuld, med rollen som offer. Kärleken övergår sakta men säkert till hat.

…efter Fredrik fick premiär 2004 på Atelierteatern, Göteborg men har nu delvis fått en annan inramning och spelas hela våren landet runt. Scenbilden är enkel: en rektangulär, vit kub och en filmduk som fond, med bilder av Johan och Fredrik – en kärleksfilm med en lagom dos regniga fönster, kärleksmöten och vemod.

Mattias Brunn, som skrivit manus­, är ensam på scenen. Okonstlat, med bara en lätt stilisering, berättar han om hur Johan först växer av kärleken och sedan förtvivlat slåss mot dödsångest och den paria­stämpel som hiv innebär.

Publiken av högstadieungdomar sitter blickstilla och suger åt sig varenda ord – jag har nog aldrig sett en publik som lyssnat så, trots det känsliga ämnet. Platsen är Söder­täljescenen Castor och Mattias Brunn släpper aldrig åskådaren med blicken, tar oss steg för steg genom hiv-test, samtalsgrupper, behovet av att hämnas och det som visar sig vara den form av känslomässig autism som Johan drabbas av.

…efter Fredrik har inga enkla lösningar, ingen självklar, god hjältefigur. Texten skildrar ett förlopp, att vara del av ett utanförskap som sedan blir än mer utsatt. Något som en tonårspublik säkert kan identifiera sig med – oavsett sexuell läggning. Mattias Brunn har skrivit en pjäs om att bli sig själv och att drabbas av konsekvenser som man inte kan styra.

Mattias Brunn är fantastisk på scenen och har en närvaro och en självklarhet som imponerar. Johan är så underbart vanlig att alla som ser pjäsen om livet efter Fredrik självklart unnar honom den extra dimension av livet som kallas kärlek. Oavsett vem han delar­ den med.