Jo, den fungerar. Vridscenen visar sakta upp tobaksaffären, högar av gammal lump, ett halvvisset Godot-träd, ett regn. En fattig värld under spretiga stjärnor av rispapperslampor.

Människan har ett stort behov av att känna sig god. Att tänka på gruppen och dess väl främjar individen. Å andra sidan är det svårt att verkligen vara anständig. Att göra rätt val så att ingen annan betalar vår livsstil: hungriga, indiska barn eller kineser på 12-timmarspass som drömmer om kontokort.

Den goda människan i Sezuan är en stiliserad moralitet. Bertolt Brecht vill visa att vår längtan efter moral hela tiden kolliderar med verkligheten och konsumismen som system. Brecht skrev färdigt pjäsen under exil, 1943, men stycket har blivit mer och mer aktuellt, särskilt i dag då ideologidebatten dött och världen strävar efter att konsumera sig lycklig.

Brecht skapar en genomgod människa, flickan Shen-Te, och utsätter rollen för rikedom. Det är ett experiment värdigt en tv-såpa: hur lång tid kommer det att ta innan hon släpper sin märkliga altruism? När hon envist fortsätter vara god lägger Brecht till kärlek som extra komponent. Striden hårdnar. Shen-Te skapar en manlig kusin som får styra med starka nypor medan hon ligger lågt. Sagan är en Jekyll/Hydehistoria med sina rötter hos Dickens empatiska fattigdomsskildringar.

Sagan om Shen-Te kan spelas på många olika sätt. I dag gör man det utan plakatteaterförenklingar och ideologiska förenklingar. Frågorna kvarstår ju trots att tiden slutat tro på politiken: Hur är man hyggligt god? Hur lever man ett anständigt liv utan att orsaka lidanden? Vem syr mina jeans?

Eva Dahlman iscensätter nu stycket som en lumpkabaret där barn tvingas jobba på fabrik och alla är sig själva nog. Utom Shen-Te, förstås. Lo Kauppi spelar rollen med små uttryck på ett sätt som ska fungera som naken förtvivlan men också blir stumt. Det är skillnad när hon uppträder som sin kusin. Han talar något slags finskgrundad norrländska och bakom mustaschen och under pälsmössan får Lo Kauppi verklig kontakt med publiken. Särskilt som massorna av fattiga här är så osympatiska, lata och tjuvaktiga. Hm – Brecht är ju inte helt lätt att spela, vilket bevisas här på Dramaten.

Nej, iscensättningen fungerar bara delvis. Dahlman har valt en mycket eklektisk lösning med musiker på scenen som under första akten inte har så mycket att göra. Efter paus framför ensemblen allt möjligt och slår an en ton av vit amerikansk söder, ett antytt Asien och Torkel Petersson sjunger Till havs så det brusar och dånar – mest för att han kan, verkar det.

Tolkningen är på många sätt fiffig och vältänkt. Det sätt på vilket Magnus Ehrner, Per Svensson och Inga-Lill Andersson ständigt och oerhört snabbt byter kläder och roller är jättekul. Mattias Silvell är också helt genial som white trash-boss. Torkel Petersson har fin, rå energi som flygaren Sun – kärlekstestet – och är lagom osympatisk. Lo Kauppis panik som Shen-Te är tydlig och begriplig om än aldrig gestaltad.

På den tänkta premiärdagen gick vridscenen sönder. Möjligen var stämningen därför, dagen efter, laddad med en nervositet. Vilket kan förklara avsaknaden av tempo och kontakt. Iscensättningen glider på ett olyckligt sätt mellan psykologisk realism, övertydlighet, humor och indignation. Det är svårt att bli berörd, hur än Dahlman pekar på samtiden och på oss enskilda som ansvariga för hur världen ser ut och fungerar.