Måste först bekänna en sak: jag har aldrig varit en Tony Bennett-fan. En genom åren (60!) duktig crooner, refrängsångare, med en repertoar från den amerikanska sångbokens minor classics, med den fast nitade I left my heart in San Francisco som superhit.
Inte med den feeling och karisma som Frank Sinatra bjöd på, även om Frankie lär ha sagt att ”Bennett är den bästa sångaren i branschen”. Då hade nog Sinatra tagit några Jack Daniels för mycket. I min värld av sångare, herrklassen, med Armstrong, Bing Crosby, Sammy Davis, Mel Tormé och Sinatra, ligger Bennett sist. Sinatra sjöng för livet, Bennett för underhållning.
Och visst är han en bra underhållare. Tony Bennett har varit här förut, på Börsen i slutet av 80-talet. Nu står han på Cirkus scen, fyllde 86 i fredags. Bara det en prestation. I bagaget har han den utmärkta cd:n Duets II, där han sjunger mot/med Lady Gaga, Amy Winehouse, Willie Nelson och Norah Jones.
Hans dotter Antonia ”värmer upp” med sju sånger – har farsan försovit sig? Men så kommer han och ett fullsatt Cirkus jublar; han har många fans, de flesta långt över 50+. Rösten är väl bibehållen, men för att visa hur stark den är tar han i så det blir lite patetiskt. En saloon-sång som One for the road (som Sinatra gjorde så ljuvligt) blir överarbetad. Bennett är inte precis nyansernas mästare.
Men det blir ändå en bra konsert, vi får en provkarta över sångarens karriär, från 1940- talet till i dag. Klassiker som Who can I turn to, Just in time (svängigast), The way you look tonight, Once in my life och en dramatisk Boulevard of broken dreams. Han kompas av en hårdsvängande kvartett med bland andra förre Basie-trummisen Harold Jones. Mot slutet förstås I left my heart…
Och när han som extranummer sjunger Chaplins underbara Smile tycker jag rätt bra om honom. Kanske han bör uppgraderas på min lista?
