När järnvägen började lägga ut sitt spårnät över den amerikanska kontinenten, förstod kapten Andy Hawkes att hans fraktfartyg på Mississippi snart skulle bli omodernt. Så han satsade på kultur istället och skaffade en flytande teaterbåt som spred glädje efter flodens stränder.

När tillverkningen av traktorer och svarvar inte längre lönade sig vid forsarna i Eskilstunaån, blev en hel stadsdel av gamla fabrikslokaler tom. Där produceras nu teater och annan kultur, och höstens jättesatsning är musikalen om kapten Andy och all den dramatik hans båt bjuder på.

Teaterbåten hade premiär 1927, och med den bogserade Jerome Kern och Oscar Hammerstein in musikalkonsten i en ny fåra. De utgick från en splitter ny bok av den 40-åriga journalisten Edna Ferber, som hörde till kretsen kring Dorothy Parker på Algonquin hotel. Ferber var fascinerad av hela idén med en flytande teater och hennes bok handlar om människors förmåga att anpassa sig i föränderliga tider.

På Broadway var Teaterbåten radikal genom att svarta och vita artister blandades på scenen, då den sattes upp i en tid av absurda raslagar. Det är utgångspunkt för en tragisk tråd i handlingen. ­Båtens primadonna Julie och hennes man Steve anklagas för ”blandäktenskap”, när en försmådd friare får reda på att hon har en svart mor. Steve skär i hustruns finger och smakar på hennes blod för att kunna hävda att också han har ”en droppe negerblod” i sig, men de blir ändå tvungna att lämna båten. Den hisnande verkligheten är att blandäktenskapslagarna var giltiga i USA ända till 1967.

Med två vattentunnor på en brygga vid floden, en för vita och en för färgade, etablerar scenografen Bengt Fröderberg omedelbart en epok av total segregering. Några maskiner verkar ha blivit kvar från den gamla fabriken, för här snurrar det stora teaterbåtsbygget på det fiffigaste sätt.

Orkestern sitter på en balkong längst bak. Den djupa scenen har inte optimal akustik, och när alla sångarna i jättekören tar i kan det vara svårt att höra på vilket språk de sjunger. Teaterbåten är en musikal som ligger nära operetten, och här är alla de viktigaste sångrollerna besatta av opera­skolade artister, vilket betyder mycket för att ge tidsfärg och pregnans.

Talangfulla Frida Jansson ger en lätt åländsk ton åt Magnolia, den unga flickan som växer upp på båten. Hon är den som förändras mest under de 40 år berättelsen spänner över, innan musikalen landar i sin samtid 1927 (här markerat med ett charlestonnummer). De täta duetterna mellan henne och Jan Kyhles tjusige spelare Gaylord Ravenal kan nästan föra tankarna till den kända ­Hollywoodduon Jeanette MacDonald och Nelson Eddy. De har ett fint samspel, och Kyhle är en elegant tenor med Parsifal på ­repertoaren och en utmärkt skådespelare.

Staffan Aspegrens styrka som regissör är annars snarare maffiga scenerier än trovärdiga dialoger. Den enastående Ulrika Tenstam kommer inte till sin rätt. Sången är imponerande men porträttet av den loja men modiga primadonnan blir endimensionellt och grovt.

Thomas Roos är väl besatt som charmige kapten Andy, men ­Marie-Chantal Long gör hans barska hustru Parthy till en elak ragata, helt utan värme. Hennes spelstil skär mot de andras så det gnisslar.

Från Sydafrika kommer två sångare med härliga operaröster: Noluthando Mili gör den rekorderliga Queenie med underbar mildhet, medan Otto Maidi gör hennes make Joe. Det är han som sjunger Ol’ man river, och bara det gör det värt att ta tåget till ­båten. Den ligger där i Eskilstuna och sprider glädje, helt i kapten Andys anda.