Renässansteaterns konvention med enbart manliga skådespelare var viktig i Shakespeares förväxlingskomedier. Den inbjöd till lek med genusidentiteter. Kittlingen i att se en ung man, i rollen som kvinna, spela kärleksscener mot en annan man var en del av teaterns lockelse. I Trettondagsafton blir det än mer komplicerat med rollfiguren Viola som maskerar sig till man, åtrås av en kvinna och själv blir förälskad i en man.

På Göteborgs stadsteaters stora scen späder Stefan Metz på identitetsförvirringen: Kvinnor spelar män och män spelar kvinnor men vi ser också män i mansroller och en kvinna i en kvinnoroll. Pjäsens erotiska undertoner är explicita i Sebastians (Jonathan Silén) och Antonios (Johan Karlberg) kyssar och medan Hertig Orsino (Eric Ericsson) talar om kärleken till sitt hjärtas dam kan han inte låta bli att hångla med tjänaren Cesario, det vill säga Viola.

Scenrummet är lika spartanskt och med den rymd som kännetecknade Tarraguel Rubios scenografi i Woyzek och Storstadsljus. Den svarta färgen i bakgrunden är genomgående i de många suggestiva, stiliserade form- och ljusväxlingarna. En del av spelet sker på en kort brygga ut i salongen och sträcker sig inbjudande mot publiken. Malvolios gula strumpor i pjästexten har tematiserats i kostymeringen. Långa strumpor matchas med kalsonger men i stramt svart, vitt och rött.

Identitetsmaskeraden, som varierar från det androgyna till parodier på mans- och kvinnobeteenden, förstärker det excentriska i Shakespeares typgalleri och åstadkommer en härligt färgstark samling existenser på scenen: Mia Höglund Melin låter Viola göra sig till ung man, visserligen med hjälp av lite utfyllnad i kalsongerna, men också skickligt med små justeringar i kroppshållningen. Per Sandbergs Olivia är en bedårande varelse som växlar mellan koketteri och handgriplig vrede. Carina M Johansson med tungt bling-bling runt halsen travesterar träffsäkert filmklichéns maffiasnubbe i sin version av Tobias Rap. Victoria Olmarker gör den lindrigt begåvade Andreas Blek Af Nosen till en avsigkommen Don Quijote-släkting. Thomas Nystedt imponerar med minspel och plastik när inbilskhet och kärlekstörst fått hans rollfigur Malvolio att kasta av sig den puritanska kappan. Fredrik Evers paranta tjänsteflicka Maria är en queer Colombine, en tuffing som tar bort generande hårväxt med slipmaskinen.

Denna underhållande genusmaskerad visar ett kroppsligt begär som inte bryr sig om könsindelningar men framför allt poängterar den kärlekens ombytlighet och narcissistiska natur. Iscensättningen förhåller sig underfundigt intelligent till Shakespearepjäsen och den elisabethanska teatern. Den vågar ta ut svängarna rejält i en komik i det fartfyllda upptågets anda. Ironiska, illusionsbrytande kommentarer levererade av Carina Boberg i rollen som mikrofonpratande narr balanserar fint den vidlyftiga komiken. Det gör också den strama scenografin och färgsättningen.