Visst kan man andas i bolérotakt! Tjugo dansare på rad i spretiga, svarta peruker gör musik av luft. De förvandlar också Ravels retfullt rytmiska melodislinga till exercis i flock: fot, axel, klapp-på-stjärt. Denna mimiskt skojfriska koreografi av blott 24-årige Alexander Ekman, som redan gjort internationell karriär, utgör finalen på en kväll som får publiken att lämna Göteborgsoperan lyckligt leende.

Det är ett genidrag av nye balettchefen Johannes Öhman att i sitt första egna program bjuda in tre samtida nordiska koreografer att göra varsin tolkning av ett känt musikstycke. Temat visar sig ge en frihet att släppa loss och pröva ramarna. För dansarna innebär det möjlighet att tränga in i olika typer av rörelsevokabulär.

Det låter annars crazy att locka med tre gånger Boléro. Ravels spanskinfluerade, repetitivt växande orkesterstycke från 1928 kan ju få den mest sansade lyssnare ur balans. Koreograftrion skapar dock mycket olika tolkningar – de använder inte ens alltid musiken – och vänder på verkets brokiga danshistoria från Bronislava Nijinskas erotiskt laddade urversion.

Johan Inger är den ende som använder sig av orkestern, här ledd av Finn Rosengren som låter instrumenten smyga mot en högt gnisslande galenskap. Walking mad hade urpremiär 2001 på Nederlands Dans Theater och införlivades i Cullbergbaletten 2003. Och nog är det som att se Cullbergbaletten för några år sedan, då Mats Eks stil präglade även Ingers skapande.

Walking mad rör sig kring en vikbar vägg och relationen man–kvinna med sex män och tre kvinnor. Här finns en ensamhetens melankoli à la Roy Andersson som når eruptioner av våld. I en laddad scen hörs musiken vagt på avstånd när Janine Koertge och Jérôme Delbey når en häftig uppgörelse. Men i efterklangen går livet vidare som förut. Walking mad är ett kärt väldansat återseende.

Kenneth Kvarnström skapar med OreloB sitt första verk efter åren som chef för Dansens hus i Stockholm. Och visst känner man igen det mjuka, tunga suget i hans rörelsespråk där axlar och knän ständigt byter vinklar. Jukka Rintamäkis nyskapade elektronklanger ökar till stormstyrka, medan boléron tränger igenom. Jens Sethzmans rum domineras av en vridbar skiva som reflekterar rytmen och den mörka kylan kring dansarna.

Mattias Suneson dras mot ljuset och hukar för mystiken. Det är framför allt hur rörelserna utförs som är intressant. I Ellah Naglis och Erik Johanssons dröjande duett föder närheten ett motstånd. I det långa crescendot bildar hela kvintetten (med Micol Mantini och Fernando Melo) en uppbruten kedja av lyft. Helena Hörstedts svarta kostymer med veckade kragar förstärker intrycket av kugghjul, som om kropparna är delar i ett rörligt mekano. OrleroB blir i sitt nedtonade poetiska allvar en välkommen comeback för koreografen, med lyhörda dansare.

Alexander Ekmans Episode 17 är mest publikfriande och överraskande. En video visar hela ensemblen på inmarsch i operahuset. På scenen vidtar en fyndig och rytmisk teaterlek kring Bolérotemat med ironiska kommentarer om deltagarna. Vad är lagom förförande? Musikerna Dieter Schöning och Emil Jonasson ger sin version (i Bernard Matrackis arrangemang) på violin och viola i kontrast till disko- och smörsångartappningar.

Dansarna genomför rollspelet med gott humör, inklusive demaskeringen. 3 x Boléro är en kväll som bådar gott för framtiden. Redan i höst väntar spännande koreografer som Jo Strømgren, Wim Vandekeybus, Gunilla Heilborn och Jens Östberg.