Spöksonaten är en nära-döden-pjäs. August Strindberg skrev stycket 1908, fyra år före sin egen bortgång. Han skildrar ett galleri gamlingar som stapplar fram på gamla livslögner för att möta – ja, vad? Under tiden drabbas två ungdomar av insikten att också deras beslutsamma, friska hy ska skrumpna av ålder.

Spöksonaten är en svår pjäs att knäcka. Slutscenen, där Strindberg leker med dåligt smält buddhism, blir gärna statisk. Rollerna blir ibland övertydliga och parodier på sig själva.

Mats Ek har dock med sin iscensättning skapat en alldeles självklart aktuell, poetiskt besjälad och dansant skräckpjäs av dramat. Iscensättningen är alldeles genial, intelligent rollbesatt och genomtänkt. Stycket är helt omstöpt men står ändå på en fast tradition av svart psykologi och starkt expressiv energi. Det här är teater- och danskonst av riktigt, riktigt stora mått.

Ek har flyttat skeendet till ett ålderdomshem på 60-talet. Studenten Arkenholz är en långhårig yngling med en lätt gapig, mycket ungdomlig självtillräcklighet – väl spelad av Hamadi Khemiri. Han tar sin tillflykt till hemmet efter att ha hjälpt till när grannhuset kollapsat och möter gubben Hummel som raskt gör studenten till dramatisk agent.

Hummel är ju en djävulsgestalt, som lånad från kasperteatern. Hämnaren personifierad. Han, liksom alla andra, kämpar med åldrandet och ett kroppsligt förfall. Nu börjar en moralitet om gott och ont – en saga med minst två slut, ett lyckligt och ett olyckligt.

Scenrummet är brunt. Scenografen Bente Lykke Møller har fått det att liksom lukta gammalt kaffedoppat vetebröd, handsprit och urin. Här virrar en samling gamlingar och några spöken: mjölkflickan är omgjord till en gammal tös, suveränt dansad av Niklas Ek, på en gång rädd och förtvivlad.

Det är rollvalen som röjer mästarögat. Stina Ekblad spelar Hummel som en könlös, liten ettrig djävul – besatt av att riva sönder den försoning tiden spunnit över gruppen. Etienne Glaser gör Fästmön med en spröd elegans och river ner applåder efter sin subtila solodans med spegel.

En efter en får skådespelarna tolka sina roller fysiskt och får dem alla att sväva över scenen bortom all ålder med rullatorer och käppar. Dansen fördjupar, komplicerar och berättar mer om rollerna. Här står ett sant allkonstverk laddat med besjälad mening.

Ana Laguna och Jonas Bergström gör ett fantastiskt pas-de-deux om åldrad kärlek – som också innehåller en mild, försynt och värdig humor. Mellan den sorg som handlar om att tappa greppet om kropp och jag väver Ek en stillsam lekfullhet som gör stycket till en moralitet om att acceptera ålder och död.

Så där fortsätter det. Gunnel Fred spelar Översten med spattig bravur. Slutduellen mellan Hummel och Översten är en härlig strid. Liksom den mellan gubben och Mumien som Staffan Göthes resliga kropp gör till något av en senildement orkan.

Hummel får sitt straff men ungdomarna drabbas av dödsångest och tappar mål och lust – därav det kluvna slutet. Allt tar ju slut. Det är sannerligen synd om människorna.

Hyacintrummet är omgjort till sjuksal där gamlingarna sover och drömmer, där stillar Melinda Kinnaman som Fröken deras livstörst med blomstervattenkanna av plast. En ljuvlig scen. Utmärkt spel på alla fötter. Med hela tre syskon Ek på scenen.

Mats Ek skapar teaterhistoria, en magisk iscensättning att bli berörd och fnissig av. Inledningen och slutet knyter ihop säcken. Hela hemmet musicerar, spelar Beethoven med bräcklig bravur. Här visar Ek och ensemblen sin musikalitet, den som är grunden för denna fenomenala iscensättning som dånar av Strindberg.