Med det tio personer starka Yunkan 10 breddar saxofonisten och kompositören Fredrik Ljungkvist sin musikaliska horisont på ett mycket spännande sätt. Inspirationen från den svenska folkmusiken har tonats ner till ett minimum och parant träder han in i avantgardet. Men han gör det med fötterna fortfarande i jazzmyllan. Kvar finns hans sinne för melodier och den musikaliska kraften återfinns snarare i de välskrivna arrangemangen än i flödande frijazz.

Fräckt inleder Ljungkvist konserten ensam. Melodiska fraser strömmar ur saxofonen innan han får sällskap av övriga i den delvis omarrangerade låten Oslo. Sväng och konstmusik hand i hand på nya äventyr. ­Sofia Jernbergs ordlösa sång sätter positiv prägel, ibland är hon dock lite osäker och likartad, men det tar sig, och det finns god potential.

Tillsammans med Amit Sens cello, Per-Åke Holmlanders tuba och Mats Äleklints trombon ger Jernbergs röst tyngd åt de många arrangemangen med dofter av europeisk konstmusik. Det mynnar ut i en slags kammarjazz uppblandad med sväng, svett och mänsklig energi. Det är oerhört levande och roligt att lyssna på. Inte minst tar veteranen Raymond Strid och stjärnskottet Jon Fält hand om rytmiken både lekfullt och skickligt tillsammans med basisten Mattias Welin och klaviaturspelarna Mattias Risberg och Klas ­Nevrin. Jämvikten mellan det skrivna och det improviserade är perfekt.

Konserten är fylld av överraskningar. Exempelvis när musiken förflyttas till brittiska Canter­bury, där grupper som Soft Machine och Hatfield & the North på 70-talet blandade rock, jazz, konstmusik och brittisk folkmusik till en högst säregen blandning. Yunkan 10 lyckas ta till sig detta utan att tappa sin egen själ. Det är fullkomligt ­genialt!

Med åtta blåsare, en pianist, två trumslagare och elektronik drar basisten Per Zanussi även in det löst sammansatta Trondheim Jazz Orchestra på storbandets domäner. I mycket har han överfört låtar från hans Zanussi 5 (som gett ut skivor på svenska Moserobie) till det större formatet. De skrivna arrangemangen lyfter fram blåssektionen som ett kollektiv som rör sig mellan konstmusik, cool storstadsjazz och hemlighetsfullt djungelmyller. Soloframträdandena är relativt få men bland annat tenorsaxofonisten Jørgen Mathisen spelar ett fullödigt solo.

Det finns många goda stunder, men intrycken av blåsarrangemangen blir tvetydiga. Förvisso är det mäktigt och välspelat, men det blir för mycket rundgång för att det ska bli riktigt bra. Det vill inte lossna. Det behöver det inte alltid, men då måste det finnas andra kvaliteter.