Genom ett öppet fönster fläktar en vind genom en gardin som buktar lojt likt ett havandeskap av svensk sommar. En vass rakkniv projiceras på fonden. Nu, när som helst, stormar Jean andfådd in på scenen från dansbanan till slottsköket.

Fast inte den här gången. Anna Pettersson bär istället ut all scenografi. Hon ska själv bli berättelsen, gestalta hela trion på scenen via olika uttryck, röster och riktningar. Allt ska få kollidera och sammansmälta inuti hennes egen kropp till en teatral skröna om några människor som här ofrivilligt och klumpigt omöjliggör varandras drömmar och planer.

Anna Pettersson är en solitär inom svensk teater. Djärvt prövar hon gärna spelstilar som kommenterar själva den sceniska situationen. Hon distanserar sig till den psykologiska realismen, prövar olika förhållningssätt och vänder sig gärna till publiken. Hon liknar en Dario Fo som demaskerar rollspelet och berättelsen som självklar form och tilltal. Hon öppnar urverket, petar sönder det och sätter ihop det igen.

Hennes främsta verktyg denna gång är en kamera som ordnar närbilder och videoeffekter. Grevestövlarna blir en fallisk skog av manlig makt. Och grönsiskan, den som Jean avlivar mot slutet, blir ett skräckfilmsladdat buller av panik och sköra vingar. Då och då förvandlas Julies ungdom till en skallig gubbgrevinna – fylld av ångest inför åldrandet. Bunuelska närbilder av ögon återkommer ständigt.

Denna Fröken Julietolkning är ett kalejdoskop av teaterhistoria, av nu och av förväntningar. Fylld av lager på lager av mening och avsikt men också ovanligt lätt att ta till sig, skratta med och åt. Här står en bullrig, lögnaktig Jean mot en bestämd grevedotter. Ingen av dem verkar tänka sig någon fortsättning på sin affär men plötsligt slår gamla strukturer till, idéer om ärbarhet, social position och det faktiska textslutet. Anna själv – som skådespelerska, regissör och modern kvinna – protesterar livligt men det skrivna verkar vara obevekligt.

Anna Pettersson upphöjd till klassiskt verk är en oerhört intelligent, subtil, rå och absurd iscensättning av den svenska teaterhistorien. Strindberg själv kommer rätt bra undan. Här har pjäsen ju genom åren fått ett eget liv, en egen sanning.

Jobbiga textavsnitt får publiken läsa. Anna letar sanning, kastar sig mellan högt och lågt. Stycket blir en när- och ljudbild, på scenen knullas så sänggavlar brister. Ingen älskar ingen. Sorg möter sorg. Den som bär sin Strindberg tatuerad på hjärnbarken får mest ut av tolkningen men den fungerar också som fräck sammanfattning av all hedersproblematik.

Så gå och upplev hur rollerna flyter ihop till en genial fängelsecell av rollspel och plågsamma fritagningsförsök. Hon är vass som en rakkniv, Anna Pettersson.