Nina Jeppsson, Anna Bjelkerud och Frida Röhl spelar huvudrollerna som de tre rösterna i Jonas Hassen Khemiris pjäs vi som är hundra.
Tre röster diskuterar och bråkar med varandra. Vem ger den rätta bilden av deras gemensamma liv? Den ena vill göra sig av med den andra, men ensamma går de under. Rösterna finns i medvetandet hos en kvinna som går igenom sitt liv från födelse till död. Hennes inre motstridiga röster i olika åldrar slåss om berättelsen.
Efter ordekvilibrism och lek med fiktionsnivåer i succépjäserna Invasion och Fem gånger gud ställer Jonas Hassen Khemiri nu frågor om hur vi kan leva våra liv med vetskapen om krig och människor som lider. Hur kan vi självupptaget ägna oss åt karriärer och stänga in oss i familjeliv? Eller är det kanske det enda vi kan göra? Är politiskt engagemang egentligen bara ungdomligt livsrus och mognad i själva verket utmattning?
På urpremiären av Vi som är hundra är striden mellan rösterna våldsam och kaotisk: Stroboskopiskt ljus, disharmoniska ljudmattor och tre skådespelerskor som skriker och brottas. Det är intensivt, plågsamt, vansinnigt och roligt i salig blandning.
Melanis experimentella regi tycks testa gränser och drar åt performancekonst. I en scen gråter en av rösterna (Frida Röhl) högt och hulkande så länge att det blir pinsamt jobbigt. Så fungerar också skildringen av upprorisk ungdomsrevolt. Den blir en utdragen och burlesk orgie i vapen, våld och samlagsrörelser.
Agerandet sker ömsom ut mot publiken, ömsom mot filmkameror, så att skådespelerskornas ansikten och munnar syns i närbild på små tv-skärmar. Jag uppfattar det först som utan mening, först senare sjunker det in att greppet kommenterar hur vi uppfattar och kan berätta om våra liv, i en tillvaro invaderad av mediebilder.
Skådespelerskorna, med skalliga huvuden, är klädda i exakt likadana röda klänningar och bleka trenchcoatar. Ibland bryter de sig ur fiktionen och kommenterar både texten och skådespeleriet, som när Anna Bjelkerud får nog av skitrollen Arthur och lämnar över rollhäftet till en man som sitter i publiken. I föreställningens sista del mångdubblas de tre kvinnorna av ett 20-tal statister i olika storlekar och former, alla i identiskt lika kappor och med kala hjässor.
De tre kraftpaketen på scenen ger allt. Nina Jeppssons frenetiska upproriskhet omfattar en intensiv blick, skarpartikulerad röst och en kropp med orkanstyrka. Frida Röhl gestaltar sin roll med en tillgjort välanpassad tom trevlighet, men växlar också över till styrka och aggressivitet.
Anna Bjelkerud åstadkommer en välbehövlig tempoväxling i föreställningens slut. Replikerna fylls av mättnad och tyngd när hennes roll, den äldre av de tre rösterna, tappat kontakten med de andra men konstaterar att det aldrig är för sent.
Det är fräckt och jobbigt, samtidigt synd att det intensiva sceniska framförandet ibland dränker orden och den existentiella tematiken i larmet. Det är som om Melani och ensemblen slagits med Khemiris text, vunnit och nu hävdar äganderätten till den.
De framhäver hur fullständigt utpumpande den inre kampen kan vara – som en våldsam rannsakan i ett dödsögonblick – men på bekostnad av möjligheten att lyssna på språket och begrunda ironierna.
