En stökig kvinna som just lämnat sin man söker kontakt med alla och envar, men möts av kompakt motstånd. Folk har börjat ta sina egna behov på allvar; Jesper Feldts unge pappa står som fastfrusen vid barnvagnen och säger: Jag har egentid nu.
Det är en av de bilder som träder fram efter premiären av Ada Bergers Lagom nära döden. I en avslappnat revyaktig uppsättning presenteras ett land nära oss av en grupp unga skådespelare, som alla har förmågan att krydda sin gestaltning med en dos stilla vanvett. Jesper Feldt och David Wiberg arbetar med uttrycksfull nollställdhet; Maria Sundbom går snabbt från dödspåfrestande morsa till självgod helgfirare; Elisabeth Wernesjö är både stillsamt och utagerande komisk. Och den som i framtiden vill placera praktikanten Michaela Thorsén i ett söt-blondin-fack riskerar att bli biten i benet. Hennes sätt att på uppmaning svassa inför den pretentiöse skånske författaren med skrivkramp dryper av feministisk ironi.
Staffan Westerberg är en sammanhållande länk i snabbt skiftande scenarier. Han är både sagofarbror och strindbergsk betraktare, en sådan som inser att det är synd om människorna. Men han är också – rimligen – närmare slutet än de övriga och påminner med sin blotta närvaro om livets ändlighet. Ibland blir han med utsträckt arm mot publiken en bild av Döden själv.
Så fort vi tenderar att nicka i förtjust samförstånd inför pricksäkra iakttagelser, punkteras stämningen av ensamma, hängande eller förfrusna kroppar. Lagom nära döden är ett teatralt experiment där olika samhälleliga attityder dras till sin spets. Inkännande hjälpsamhet övergår i kvävande påtryckningar, självständighetssträvanden blir till mördande likgiltighet. Allt har en baksida, inte minst religiöst ljudande självhjälpstips.
Ada Berger har själv regisserat och det är som regissör hon imponerar allra mest. Tydligast märks det hos Staffan Westerberg. Han har alltid stark scennärvaro, men här är hans yvighet tillbakahållen, vilket ger spelet ännu större tyngd. Samspelet mellan honom och den yngre gruppen är också fint balanserat. Ibland träder han fram, ibland är han tillbakadragen, tyst men seende.
Premiärpublik kan vara överdrivet entusiastisk. Den här gången kändes de långa applåderna både välförtjänta och allvarligt menade.
