Att använda solfjädern, detta eleganta och kvinnliga attribut, som vapen och symbol för manlig snoppmätning och styrkebalans i den globala världsordningen, är både fräckt och oväntat. Och så typiskt för trion bakom ”Iki.Shi.Tai”, som med utgångspunkt i den japanska kulturen – eller våra fördomar om den – bjuder på drygt en timmes meditativ och ekvilibristisk rörelsekonst med humoristisk och självironisk knorr.

C/Ompany drivs av Japanfödde Shintaro Oue, som bland annat har dansat i Cullbergbaletten. För två år sedan roade kollektivet publiken med ”[=equal]”, där kulturella stereotyper och i synnerhet de japanska vreds runt i våldsamma turer av en trio män med svensken Piotr Giro som vår ställföreträdare, främlingen som försökte förstå de bägge andras koder.

I ”Iki.Shi.Tai” samarbetar Shintaro Oue med ett par internationellt verksamma landsmän, men vissa idéer går igen. Shintaro Hirahara hälsar publiken med en lång harang på japanska innan Masahiro Yanagimoto störtar in på den vita dansmattan och en pantomimisk tvekamp tar vid, med drag av såväl klassiska kastgrenar som kampsport. De arbetar med tyngd- och motkraft i ett slags akrobatisk kontaktimprovisation som vittnar om såväl rumslig närvaro som stor fysisk intelligens.

Med sin på en gång artiga och brutala attityd, sina finter, låsningar och lappkast påminner dansarna också om de clownlika rollfigurer som brukar förekomma i Akira Kurosawas filmer. När den låtsassovande Shintaro Oue vaknar upp och blandar sig i leken får även den västerländska baletten sig en släng av herrarnas skämtlynne.

I sekvensen där solfjädrarna blir tillhyggen i kraftmätningen – den stora får bland annat symbolisera Amerika, den lilla Japan eller Sverige – visar det sig att storleken inte alltid avgör vem som är starkast. Trion hinner även driva med manliga stereotyper som rockstjärnan, men är som bäst när de i flödande intrikata turer med full kroppskontroll visar hur varje position, stöd, beslut och anpassning är ett slags bild av samhällskroppen – i balans eller obalans.

Visst blir det en och annan upprepning, men slutscenens dansande plastpåsar är en underbar bild av tyngdlöshet och tomrum med liv. Ren filosofi.