Det finns en sprakande livemagi som kan uppstå när artister står på den absoluta toppen av sina karriärer. Fugees på Gino 1996, The Streets på Göta källare 2002 och just D’Angelo på Cirkus år 2000 är bland de spelningar som är lika legendariska som albumen de sprang ur.
D’Angelo tolv år senare når inte i närheten av den magin och det är förstås precis som det ska vara, det går inte att klandra honom för det. När han tillsammans med bandet kliver upp på Filadelfiakyrkans scen är det först svårt att identifiera vem som är frontfiguren.
Men där står han, likt en Rick James-figur, klädd i helsvart med kavaj, bylsiga byxor och en gitarr som ser ut att vara hämtad från ett skivomslag med The Time från 1988. Han ser förvånansvärt välbehållen ut, jämfört med de polisbilder som varit de enda livstecknen det senaste decenniet.
Musiken är än mer Prince än förut, ganska snart står det klart att detta blir något av ett funkjam med briljerande musiker. Och undan går det, i rask takt betar han av Feel like makin love, Devil´s pie och Chicken grease innan han börjar interagera med publiken och byter om till ett svart linne som avslöjar ett par rejält muskulösa armar.
Han ser stolt ut över att vara tillbaka på banan och växlar musikaliskt mellan referenser från Sly Stone till en cover på Parliaments gamla I´ve been watching you från 1976.
Publiken är med på noterna, ansikten som inte setts till sedan nätter på G-klubben 1998 funkdansar till tonerna av sina fornstora klubbdagar. Tyvärr är tempot alltför forcerat, det är i slow jams-facket han är som alla störst, när bandet tonas ned och fokus hamnar på hans röst.
Bara de dramatiska minuterna i det blodiga otrohetsdramat Shit, damn, motherfucker är värt hela biljettpriset. Här är han på allvar tillbaka, om än på gamla meriter.
Kanske gör han denna turné för tidigt, med ett färskt album ute hade han kanske förmått frälsa en ny publik. Nu predikar han för de redan övertygade.
Extranumret är först svårt att identifiera som Brown Sugar, tempot är så uppjagat att det snarare låter som ett spår med JB’s. Många klassiska spår uteblir, kanske främst Untitled (How does it feel), men hans breda leende över att vara tillbaka där han hör hemma, bådar ändå gott för framtiden.
