En korvkiosk, en bar, sprakande brasa, transor och flator och ett par medvetna fjolliga killar. Allt är på plats på scenen under kvällen då Kulturhusets insprängda kil förvandlas till queerklubb av internationell kaliber, väl arrangerat av det feministiska produktionskollektivet Viktorias sekret.

Konstgjort! är en frigörande lekstuga som ibland går lite över gränsen. Precis som överskridande performance ska. Det är spoken word, det är dragshow, normbrott och kroppar som står i centrum. Showen utgörs av åtta ­akter som spinner på temat konstgjort, inramat av det postironiska husbandet Svenska hjärtan.

Allra roligast blir det när Jean M Auels Hästarnas dal läses med särskild inlevelse eller två dragkings uttrycker sin fascination för korv. Eller när duon ”dekon/rekon” inseminerar frukter och ställer sig frågan om vad som är naturligt med att heterosexuella exklusivt ska kunna få och uppfostra barn. Samtidigt visar de att det är lika onaturligt att gå i högklackat som att åka rullskridskor. Ibland tvingas även publiken aktivera sig, inte minst i Vanja Hermeles variation på Gäster med Gester – med genus.

Men det finns allvar i glittret och skämten. Inte minst i Marcus Lindéens hatkärlek till campikonen Liberace som med den amerikanska tokkommersialismen täckte en internaliserad homofobi. Det finns även i Antonija Livingstones och Heather Kravas dans på gränsen mellan beröring och våld med erotiska övertoner. Deras ordövning som börjar i det homofobiska skällsordet cunt och förvandlar dem till såväl texasgubbar som hundar och slutligen blir en lyckönskning till publiken känns full av hopp.

Oivvio Polites danssolo följs upp av en standupföreläsning om att växa upp och konstruera identiteten som svart i ett helt vitt samhälle som Sverige, sedan flytta till New York och plötsligt bete sig för mycket som vita. Polite belyser det som på ”universitetska” kallas intersektionalitet: att olika typer av förtryck hänger ihop. Även om föreläsningen känns lite lång och mycket av förståelsen för sammanhanget lämnas till publiken, så är det djupt personligt och berör ordentligt.

Lazlo Pearlmans avslutning är riktigt vass. Först en klassisk dragshow där manliga och kvinnliga röster ur klassiska operarepertoarens arior ryms i en och samma kropp. Men mot slutet avtäcks kroppen och vi landar verkligen i ingenmansland. Vad är egentligen ett naturligt kön?

Vad kunde bättre avsluta denna kaotiska kväll än Svenska hjärtans schlagerkristna sånger i en allsång på frikyrkligt manér, självklart med en av Sveriges mest kända dragkings som pastor?