Betyg: 5 av 6
Man vet vad man får på en Frida Hyvönen-konsert. Hon har en skiva att spela låtar från, ett piano och en enveten tvåtakt. Okej, det finns en del tretakt också, men tvåtakten, eller det som låter som en sådan är väldigt dominant. Den här gången får man lite mer. Till exempel har hon med sig en vibrafonist och tillika keyboardist, och det är precis lagom för att skapa en aning behövlig variation. Ett helt komp hade förmodligen ändå inte fått plats bakom det yviga pianospelet.
Men en av de saker som gör Frida Hyvönen så bra är att hon gjort något så ovanligt som att göra något, eh, ovanligt, samtidigt innerligt och lätt galet. Egentligen ingen svensk artist låter som Frida, eller ens i närheten. Och ikväll slarvar hon inte bort den innerligheten, som finns i även hennes kantigaste låtar. Då uppstår en liten magi som varar ända in i den märkliga men vackra exoticalåt som avslutar hennes del av spelningen, och som skulle kunna heta Oh Shanghai. Den hade troligen känts naturlig i en gammal revy, men på något underligt sätt fungerar den även alldeles utmärkt som pop.
Kontrasten till David Sandströms del av konserten är stor. Likheten skulle möjligen kunna vara att de har var sitt uttryck som de följer genom hela spelningen, utan större variationer. I David Sandströms fall är det frustrerad poprock. Och i hans fall är enformigheten också ett större problem. När powertrion, som i praktiken är fyra, inte får till svänget blir det stillastående Counting Crows-rock av det hela. Fast de gånger de lyckas (och det är oftast i låtarna från den nya, mer melodiösa skivan) känns de entusiastiska Håkan Hellström-trummorna och Davids ilska som en lysande kombination.
