När Teater Halland förr kom till huvudstaden och spelade commedia dell’arte fick stockholmarna rejäla slängar av sleven. Petter Heldt var med på den tiden, men när han nu gästar Teater Brunnsgatan Fyra är tonen betydligt ödmjukare.
Det är inte så konstigt. Det var på Brunnsgatan Allan Edwall gav sina föreställningar av Bättre utan hund efter Kafkas novell Blumfeld – en gammal ungkarl. Därefter har Staffan Westerberg gjort rollen som ungkarlen på radio. Heldt har föregångare som det är svårt att efterlikna.
Josefine Anderssons regi försöker också anslå en egen ton, inte minst via musiken. Heldt gör entré till Jag är din man, som han lyssnar på och gnolar till. På slutet hörs den sentimentala sången om mamman som förgäves väntar besök på sin födelsedag. I mina öron klingar den här musiken falskt, inte bara därför att den refererar till en helt annan tid än spelet i övrigt.
Ungkarlen som längtar efter djurisk eller mänsklig kontakt, men samtidigt är skräckslagen inför dess konsekvenser, arbetar på en linnefabrik med hemsömmerskor. Hans ensamhet och plikttyngda inställning till arbetet kan vi själva överföra till nutida förhållanden utan samtidsmusik och fjärrkontroll.
Petter Heldt själv är den som gör föreställningen givande – rollfigurens precisa, tvångsmässiga förhållande till sitt eget välstädade hem och allt som ryms där (det är inte mycket!), den stegrade ångesten som övergår i paranoid list. När Heldts sceniska nervositet släpper och han avslappnat går in i rollens rastlösa oro är det lätt att följa med i både tankar och känslor.
Hos ungkarlen syns spåren av grym, auktoritär uppfostran, en uppfostran som uppenbarligen drabbat även Alfred, en grannpojke som bara omnämns. I Heldts gestaltning kan vi se både det känsliga barnet som kuvats och den hårde man som vuxit upp. I sin kropp bär han en kritik av disciplin och hårda tag.
För övrigt anser jag att teater är bättre utan publiksamtal. Skådespelaren är just klar med sitt jobb medan åskådarna fortfarande befinner sig i fiktionens värld. Då är det svårt att mötas utan att det blir litet genant.
