1988 var något av ett ödesår inom popmusiken. Under många år hade Prince-funken varit ballast i stan, men så hördes ett dovt dunkande från Storbritannien som skvallrade om att de hade en fräckare fest till något som kallades acid house. Orup hade lite otur där, såväl hans debutalbum som hans look hörde till den gamla eran, men detta var knappast något hinder för de kommersiella framgångarna. I England dansade man till Farley Jackmaster Funk, men i Sverige var Orup kung.

22 år senare står Orup på scenen inför ett fullsatt Debaser Medis och framför sitt debutalbum på ortodoxt vis, från inledande Baby till avslutande Från Djursholm till Danvikstull, och tiden verkar ha stått märkligt stilla. ”Det här blir en konsert helt utan överraskningar” säger han syftande på det förutsägbara konsertupplägget, och ber samtidigt publiken att inte förvänta sig senare klassiker som Magaluf eller Stockholm.

Denna idé, att framföra gamla album från start till slut, har på sistone gett många artister en nytändning och är riktigt underhållande. När annars hade vi fått höra Orup framföra Ingen annan man eller Du är i himmelen? De hade lätt kunnat glömmas bort i en glassigare hitkavalkad. Men det sätter artisten i en knivig position där även de hårdast tidspräglade synderna måste luftas igen. Prince-funk, fast utan Prince, kan vara en av de mest allergiframkallande funksorterna, och Orups debutalbum har dessvärre många sådana stunder.

Det är dock lätt att glömma bort detta under stunder som när hela publiken tar över såväl verser som refräng i Min mor sa till mej, och Orup gör sig själv överflödig på ett positivt vis. Och vem kan värja sig mot finalen i Från Djursholm till Danvikstull – den har numera en given hovplats i den svenska pophistorien. Efter den hymnen är det inte förvånande att delar av publiken hojtar trånande efter att få höra uppföljaren Orup II. Den konserten lär komma.