Händels snart 300 år gamla Alcina är en komplicerad svartsjukehistoria i sagomiljö som landat mitt i ett designat och hemlighetsfullt 2000-tal. Den gåtfulla scenografin ger associationerna fritt spelrum. Mitt i ridån finns en fyrkantig öppning, täckt med ett rynkigt, vitt tyg, som påminner om stråvecken på en smokingskjorta. Vilka passioner kan inte bulta bakom ett vitt skjortbröst?
Samtidigt är denna öppning en spegel, där vi i publiken kan se oss själva. Och bakom spegeln öppnar sig Alcinas värld, en korsning av societetssalong och korridorformat konstgalleri. Eller är det en katakomb? Det vita tyget liknar också inredningen i en likkista. Alla väggar har öppningar – skärmar, fönster, akvarier, kanske gravar? Däremot saknas dörrar. Alcinas värld verkar vara svår att ta sig ur.
Torkel Blomqvists ljussättning tar fram en rad hittills okända nyanser av grått, och Karin Erskines eleganta kostymer framhäver spegeleffekten, där gränsen mellan scen och salong flyter. Det är ett inre drama som utspelar sig i denna moderna miljö.
Samtidigt anknyter det visuella till barockoperans formspråk. På Göteborgsoperans jättescen har scenografen Lars-Åke Thessman byggt upp ett mindre rum med barockteaterns smala och djupa dimensioner, medan sidorna vilar i mörker.
I denna värld av avskalad lyx bor systrarna Alcina och Morgana, två slanka, sofistikerade, blaserade, trollkunniga vampar med stor aptit på män. När männen gjort sitt förvandlas de till djur och stenar – åtminstone i den sagoartade berättelse från 700-talet som Händel utgår från. I denna Göteborgsversion är de avlagda männen i stället bleka, smokingklädda spöken med händerna i byxfickorna och stelt rörelsemönster. Slutscenen antyder att de snarast är en sorts vampyrer.
Hela uppsättningen präglas av perfektionism, med en sällsynt jämn och högklassig ensemble. Agneta Eichenholz och Ida Falk Winland har påfallande syskontycke som de två trollkunniga systrarna Alcina och Morgana. Även publiken förtrollas av Eichenholz blanka glans och Falk Winlands lite spetsigare klang.
Barockoperans schema låter en rad arior uttrycka vrede, svartsjuka, hämndlystnad och så vidare. Det är inte relationerna mellan karaktärerna som är det intressanta så mycket som deras känslor och reaktioner. Det för med sig vissa dramaturgiska komplikationer. Det tar tid innan man berörs.
Dirigenten Laurence Cummings utvecklar ariorna lugnt, systematiskt, obönhörligt. Både solister och orkester kommer till sin rätt. Men några applåder vill han inte veta av. Först i mitten av andra akten lyckas Katarina Karnéus med sin varma, mättade röst bryta den tysta förtrollning som hindrat publiken att klappa händer.
Alla är värda applåder. Dit hör Ann-Kristin Jones underbara, fumliga Bradamante, som klär ut sig till sin egen bror och trasslar in sig i sina byxor. Likaså märks unge Martin Vanberg, ännu inte helt distinkt i konturerna men med starkt personlig röst och uttryck. Och Åke Zetterström är alltid pålitligt säker.
Men varför vill regissören Houvardas undertrycka publikens känslor? Teatermannen Händel skulle ha njutit av framförandet men förbluffats över torrheten i denna uppsättning.
