Det är genom kontrast som man förstår vad både det ena och det andra är. Även om torsdagskvällens konsert med Filharmonikerna var helfransk – före paus Ravels pianokonsert i G-dur, sedan Berlioz ”Symphonie fantastique” – rör det sig om just kontraster.
Maurice Ravel ska ha piggat upp sig med Mozart när han mot slutet av sin tonsättarbana komponerade G-durkonserten. Orkestern är begränsad, i wienklassicistiskt format. Formen är helklassiskt tredelad. Visserligen dyker lite jazziga inslag upp, men det är mest som schabloner, så det är snarare de finskiktade klangytorna som man fångas av.
Just så utförde också den polska pianisten Ewa Kupiec sin stämma, med en precis dynamik och frasering, aldrig sentimental trots att den långsamma satsen kan vara frestande, alltid med kristallklart anslag i de rusande partierna.
Det märkliga med kvällen var att få uppleva den unge japanske dirigenten Kazuki Yamadas förvandling från lekfull elegant i Ravel till en våghalsig utforskare av den på sina håll extrema radikaliteten i Hector Berlioz ”Symphonie fantastique”. Medan Ravel stimulerat sig med Mozart säger sig Berlioz ha gjort detsamma med opium. Det var i början av Berlioz bana, och här finns den experimentella verkstaden bakom hans berömda instrumentationslära.
Berlioz är romantiker i ordets mest expansiva innebörd. Han är både vek och vulgär. Han öppnar portarna till en balsal och ger en vy över en avrättningsplats. Han står på knä och bekänner sin kärlek för att sedan låta ironin skära sönder varje tonslinga.
Yamada fångade allt detta, möjligen med undantag för valsstegen som togs med ett uns för hög precision. Annars var förstås just precisionen till hans fördel när han frammanade det klangligt förvridna universum Berlioz drömt fram, med sina inslag av fjärrorkester (musiker spelande bakom scenen), speltekniker som först modernisterna skulle komma att gå vidare på och blandningar av instrumentklanger som fått äldre kolleger att ropa på stilpolisen.
Att sedan få se Yamada pricka ut stämma efter stämma under publikens ovationer, få musikerna att resa sig upp ända tills hela orkestern stod upp, var rörande. Han hade fått maximal utdelning.
