Charlotte Engelkes är en urkraft. Hon hoppar över tvivel, gränser och behärskning. Engelkes kliver rakt genom alla typer av förbud och tabun. Hon är ett rödhårigt utropstecken som går som en vass kniv genom allt hon ger sig på med sin blandning av performancekonst, burlesk och dans.

Först och främst är Charlotte Engelkes dock surrealist – vilket hon bevisar med sin musikalversion av ”Fröken Julie”. 90 minuter brechtiansk dekonstruktion, avklädning och ett slut där hon utan ironi påstår att sann kärlek kan läka och lösa allting. Just det är nog i dag det mest sensationella av allt, sagt av en superlång valkyria som bokstavligen ser ner på alla män.

Scenen är rent freudiansk, liksom inledningen. Fem falloslika skulpturer som illustrerar majstången – och mer. Mycket Freud blir det iscensättningen igenom, och lika mycket skojigt realistiska sexskildringar. Engelkes är aldrig blyg.

Vi som kan vår Jean & Juliesaga utantill får verkligen nya perspektiv. Det börjar med ”nakenchock” när Charlotte Engelkes helt sonika klär av sig sina kläder och promenerar runt naken – obesvärad men absolut villig. Här är det adelsfröken som uppvaktar en rätt tafatt Jean, som hon då och då kallar Jan.

Jean/Jan gillar det inte och när Andreas Rothlin Svensson släpper rollen skäller han ut sin regissör och menar att nakenhet som grej är utslitet. Också han är formidabel på scenen, fast via sin blandning av underbar trulighet och upphetsning. Dock klarar han inte av att behärska situationen. Trots att han nästan lyckas såga sin chef itu.

Engelkes säger emot Strindberg. Hon tror ju på kärleken. Nej, slutet ska inte avslöjas. Den egensinniga vägen dit är en lisa. Charlotte Engelkes utsätter sig för texten och silar den genom sin humor och sitt helt egna uppror mot god smak och förtryck. Strindberg är upphöjd till opera mer än musikal, komplett med tillgjorda röster och stora gester. Allt mött av stort jubel.