Gertrud Larsson har gjort det igen: förvandlat ett högaktuellt ämne till teaterstoff. Eller ursäkta, inte stoff. För här vilar inget damm på tiljorna. Bara på mobilen med ringsignalen ”Bajen, bärs och rakade brudar” som tillhör en viss generaldirektör.
Mobilen använder generaldirektören dock sällan. Faktum är att generaldirektören är så ovan att hantera telefoner överlag att han inte tror sina öron när han, i ett infall att prova det egna kundcentrets effektivitet, till sin förvåning får plats 448 i kön.
Den flygande handläggaren handlar alltså om det reformarbete som påbörjades 2005 när den nya myndigheten Försäkringskassan bildades genom en sammanslagning av Riksförsäkringsverket och de 21 länskassorna – med följden att försäkringsvillkoren försvårades för många.
För liksom många andra offentliga myndigheter förväntas även Försäkringskassan numera tänka vinstdrivande med inspiration från företagsvärlden. I Den flygande handläggaren introduceras vi till affärsmodellen LIN, hämtad från Toyota och ackompanjerat av mantrat ”Optimera flödeseffektiviteten”.
Men en dag får Marianne nog. Efter trettio år som trogen och underbetald handläggare på kassan vill hon inte längre behandla kunderna som om de vore skaderegleringsärenden. Hon vill hämnas alla de utförsäkrade som har lidit på grund av de nya reglerna. Som ett slags Hulken i mintgrön page förvandlas hon till en vedergällare med uppdrag att hemsöka de skyldiga bakom verket.
Gertrud Larssons bakgrund som reporter gör henne till en samtida Shakespeare, en samhällskritiker som har förmågan att förhöja det mest vardagliga till scenkonst, alltid med humorn som vapen. Som i Asylshopping (2009) där hon också tog oss med på en resa bland statligt anställda handläggare, den gången med destination Migrationsverket, medan det i Avd 305 var äldrevården som var måltavlan för Larssons laserblick.
I regissören Olle Törnqvists händer förvandlas hennes nya manus till en dråplig försäkringsfars med tragiska undertoner, späckad av verkliga politikernamn. Till sin hjälp har han en lysande ensemble där Cecilia Nilssons grå handläggarhämnare, Claes Ljungmarks fega medlöpare till generaldirektör, Anna Carlssons golfspelande effektiviseringsvalkyria och Mathias Olssons många myndighetsmadamer – som dåvarande socialförsäkringsministern – höjer den politiska satiren till nya nivåer, även om andra akten spårar ut och blir lite väl mycket Bolibompa.
Men alla som någon gång haft oturen att hamna i försäkringskassans purgatorium, alla de som jobbar där samt alla politiker uppmanas att omedelbart se Den flygande handläggaren. Och då talar jag inte om att tugga i sig nyttoteater, utan om att se en oerhört osund teater – om verklighetens folk.
