Leverskådning, smaka på det ordet. Sådant höll de på med, de gamla etruskerna–spådde i inälvor, särskilt i fårlevrar.
Grekerna kallade dem pirater, de talade ett språk som inte är släkt med något annat, och var de kom ifrån vet man inte säkert, även om man numera lutar åt att de var ett av Apenninska halvöns urfolk. Sedan deras kärnområde Etrurien hade erövrats under decennierna kring år 300 fKr sögs de upp i Romarriket, och försvann som självständigt folk tillsammans med sin blomstrande kultur.
Etruskerna är omvärvda av en aura av gåtfullhet, så det är klart att man hade vissa förväntningar på Medelhavsmuseets nya utställning.
Den är producerad i Italien, har tidigare visats bland annat i Bryssel, och är väl tänkt att vandra vidare till något annat museum i något annat land efter Stockholmssejouren.
Upplägget går ut på att respektive värdmuseum visar etruskiska föremål ur sina egna samlingar, medan de italienska producenterna står för den tekniska inramningen, med stillbilder och filmer i 3D, och laserskannade interiörer från etruskiska gravar.
Med detta upplägg finns vissa problem. Det som stör mig mest är att föremålen totalt kommer i skymundan i den spektakulära omgivningen.
Och jag måste medge att de tekniska finesserna lämnar mig kall. En 3D-bild kan för all del vara suggestiv, men för egen del tittar jag lika gärna på tvådimensionella bilder om de är bra.
Att man laserskannat gravkamrar så att man kan få illusionen att man går omkring där är naturligtvis utmärkt – de flesta undersökta gravarna är stängda idag eftersom det känsliga väggmåleriet tar skada av alltför många besök från de levandes värld. Men själv borde jag nog ha varit med på en visning med en kunnig guide som man kan ställa frågor till. Jag tror att det hade gett mer.
Det irriterar mig också att behöva vänta in filmerna som rullar på skärmar runt om i lokalen för att tajma audioguiden till att läsa rätt text till rätt film. Och varför berättas så lite om de vackra och märkliga föremålen som visas i filmerna? Det är som om man är mer angelägen om att imponera än att förklara.
Jag önskar att museets egen etruskiska samling hade fått ta större plats i utställningen, och jag önskar att katalogen hade varit lite mer ambitiös. Texten utgörs helt enkelt av filmernas speakertexter, och när man läser dem innantill känns de rätt ytliga.
Men det finns naturligtvis pärlor också – se den eleganta, svarta bucchero-keramiken i det inre rummet, och missa för all del inte montern med votivgåvor i form av kroppsdelar i terrakotta, händer, fötter, kvinnobröst och könsorgan i mängd. Tidigare var de permanent utställda i museet, och det är roligt att få se dem igen.
