Med rumänska precisionsblåsarna Fanfare Ciocarlia i centrum är konserten en stjärnparad med samtida romska musiker och dansare, en utlöpare av den tidigare turnén Gypsy caravan och skivan Queens and kings (2007).

Elvamannabandet Fanfare Ciocarlia kan riva hus med sin musik på egen hand. Med kvällens gästartister blev det gradvis ännu mäktigare. Först ut var sydfranska Kaloome, en spansksjungande grupp gitanos som med akustiska gitarrer rör sig mellan flamenco och godmodig rumba catalán. Deras soloset avlöstes av Fanfare som med en egen räcka låtar höjde ribban, bland annat med sitt tunga arrangemang av Duke Ellingtons Caravan.

Trots sin relativa stjärnstatus har gubbarna i Fanfare motstått frestelsen att slipa sitt scenframträdande. De för sig charmigt taffligt och smådansar ölmagat i skjorta och gabardinbyxor. De presenterar låtar och musiker i munnen på varandra. Inga divalater, trots att alla kallar varandra maestro. Men spelet är hela tiden rakbladsvasst.

Divorna finns snarare bland sångarna. Den unga Florentina Sandu, av rumänsk musikersläkt, har talang och kommer om 30 år, och kanske lika många kilo, att vara en tungviktare i genren. Den här kvällen överträffas hon av bulgaren Jony Iliev, som liten, långhårig och låghalt piskar upp stämningen med sin scendramatik och sin käpp. En höjdpunkt blir duetten med Kaloomes flamencovokalist i Lolodi, efter en redan storslagen låtföljd (Ma maren ma, Ya Rayah och Mig mig). Någonstans här börjar det kännas som om man äter nougat med matsked och inte kan sluta.

Iliev presenteras som The king of gypsy music men avlöses av den veritabla regenten, makedonskan Esma Redzepova. Hon sjunger bara fyra låtar men på jublet känns det som rena statsbesöket. Efter romernas nationalhymn Djelem djelem och konsertfinalen Iag bari, travar Fanfare ut i publiken och fortsätter spela som om 140 minuters mastodontkonsert inte krävt minsta ansträngning.