I vilket annat sammanhang som helst skulle dj-n framstå som ett freak, med vit mask, liten hatt och skelettkläder. Bredvid Caterina Purdy, huvudpersonen i Cholita Sound, verkar han snarast konservativt klädd.

Purdy kommer från Chile och har flera olika inkarnationer, som Cholita Sound spelar hon electrocumbia. Det är ett samlingsbegrepp för modern elektronisk musik som bygger på den afrolatinska cumbian och i olika delar av Latinamerika låter den ganska olika.

Cholita Sound rör sig över en stor del av det spektrumet. Ofta påminner hennes musik om den mörkare stil som Zizek-artisterna i Argentina gjort känd. Andra gånger är de andinska och traditionella inslagen tydligare, då skulle hon kunna vara Chancha Via Circuito i en klubbremix. Någon gång hörs också dragspel och nordmexikanskt gung.

Den musikaliska dramaturgin speglas hela tiden i scenkläderna. Och extravagant räcker inte på långa vägar till för att beskriva dem. Traditionella indiankläder från Anderna, kompletta med lindebarn på ryggen (antar jag, man ser bara säcken) och hatt, kombineras med nätstrumpor, solglasögon och kortkort. Senare åker fler och fler av de traditionella plaggen av. Men efter ett tag i minimal, guldglittrig utstyrsel, då musiken närmat sig ren reggaeton, klär hon sig i stället i något slags futuristisk, majestätisk inkadräkt.

Som tradimodern modevisning är det perfekt, och då går mig garanterat ett otal referenser till tolteker, maya och azteker förbi. Som konsert är det åtminstone mycket roligt, och just i kombinationen av andinsk folkmusik och snabbare klubbrytmer har hon hittat något både intressant och ganska eget.