Bruno K Öijer hade förmodligen kunnat ta ut rejält mycket mer än så. Intresset för hans föreställningar har varit massivt och i helgen ger han tre extrashower, de sista på turnén som följt av den hyllade diktsamlingen Svart som silver.
De vitmålade grenarna vid entrén är pyntade med ljusslingor och klotformade lampor, i övrigt är det en alternativ julseans vi bjuds på denna fredagskväll tillsammans med ”en man som debuterade 1973 och förändrade svensk poesi för alltid”, som presentationen lyder. Här befinner vi oss ”i slutet av en ond saga”, djävulen kommer på besök redan i andra dikten men Gud syns inte till under hela kvällen. ”Det enda jag vet / är att vi ingenting vet” mässar Bruno K Öijer, ”och vad är värst / missljudet av lögner / det tomma skramlet av sanningar / eller själva rundgången / att allt bara fortsätter och fortsätter”.
Han måttar med ena handen för att räkna in rytmen innan han börjar varje dikt, musikaliteten syresätter dikterna och är en anledning till att han lyckas hålla publikens intresse uppe i drygt två timmar.
Bruno K Öijer läser med total närvaro, rytmiskt, dynamiskt och levande, och avslutar ofta med ett ”yeah”, en knuten hand och några tillfredsställda nickanden, som för att säga till sig själv och till publiken att ”där satt den som den skulle”.
Bruno K Öijer framstår faktiskt som folklig, i alla fall så folklig man kan bli som poet, och mytbilden av honom som excentrisk outsider känns som en grotesk nidteckning när den vänlige gestalten på scen ödmjukt tackar publiken mellan varje dikt och berättar en historia om hur han förlorade en kvinna han var förälskad i när han var 19 år och hur hon hörde av sig 21 år senare och frågade om han ville träffas.
–Jag tänkte ”wow, wow, wow”. Varför inte?
Det är inte bara under mellansnacket han får folk att skratta. Även i de mest pamflettliknande styckena hörs glada bifall i publiken vid de halsbrytande metaforerna. ”Verkar som allt är en gurglande vask / som svämmar över med en digerdöd av skvaller / och fånigt trams / var kommer alla ifrån / alla dessa självgoda uppsvällda / hjärndöda individer / som förnedrar sej själva och gör allt / för att försöka förminska oss som människor”, läser han med stegrande intensitet och får rungande applåder.
Han passar även på att , inför en dikt som inspirerats av Ernest Hemingways memoarbok En fest för livet, ge en känga åt några icke namngivna men lätt identifierbara författarkolleger.
–Det finns världen över författare som skriver så kallade semidokumentära självbiografiska romaner, där författaren lämnar ut sig själv, men allra mest andra människor, sina nära och kära. Vilken värdelös sysselsättning.
Medmänsklighet och värdighet är nyckelord i den livshållning som Bruno K Öijers poesi frammanar. Tilltron till orden är stark, till och med starkare än hatet mot fienderna. Han nämner dem aldrig vid namn, behöver inte, för när han talar om ”skyskrapans behov av ensamhet” går associationerna direkt till den massrörelse som, inte minst en helg som denna, pågår i varuhus och gallerior. Där vill man inte vara.
Bättre då att lyssna på någon som vågar prata allvar. Det kan Bruno K Öijer, utan att för den skull vara allvarsam och tråkig. Och han ger tröst också, för trots att ”livet tiden och ett iskallt samhälle / kan ta ifrån dig allt” finns ändå hopp: ”ingen kan ta dina minnen ifrån dej / ingen kan råna dej på din sorg”.
