Ledins låtar lockar fram det extra sommarsvenska i de breda folklagren.
Betyg: 4 av 6
Så mycket bredare och folkligare än när Tomas Ledin, Jill Johnson och Andreas Johnson intar Skansen kan inte svensk underhållning bli. Tomas och Andreas fångade publiken med lätthet. Jill Johnson hade det inte lika enkelt.
Tomas Ledin och sommarkonserter är lite som ler och långhalm. De sitter stadigt ihop. Många av Ledins låtar verkar locka fram det extra sommarsvenska i de bredare folklagren. Så planen framför krogen Soliden på Skansen var proppfull. Tidigare under torsdagen kom det jämna, men lätta skurar från himlen. Men när det var dags för showtime hade molnen blåst bort.
Under åren har det blivit en och annan Ledinspelning för undertecknad. Belackarna menar att Tomas så gott som alltid är banal, inställsam och gör samma sak om och om igen. Men så är det självklart inte. Även i Tomas Ledins trygga och stabila musikaliska värld händer det saker även om förändringarna kanske inte direkt är av svallvågskaraktär.
På senaste skivan, Plektrum, och under den här turnén har Tomas exempelvis skruvat upp gitarrerna en del. I intervjuerna har han pratat om att han vill att det ska vara mer rock. Fast vill man ha rock i samma anda som exempelvis den The Hellacopters spelar har man hamnat fel. Tomas Ledin bygger alltid sina låtar på melodier, inte rockriff. Så i slutändan blir det rock som ändå är rätt så beskedlig, även när gitarrerna väsnas som mest.
Men det klär Ledin att busa till det lite. Det klädde honom även att tona ned och dra sig mot det akustiska, som han gjorde häromåret. Vilket ger vid handen att Ledin rent allmänt tjänar på att mixtra en aning med sina låtar. Det skapar små oväntade vändningar i det förväntade.
Som så ofta spelade Tomas Ledin mot öppet mål på Skansen. Han har en stor och trogen publik som inget hellre vill än att sjunga med i Sommaren är kort, I natt är jag din och övriga standards ur den Ledinska låtreservoaren. Fast även en ny sak som Gilla läget föll i god jord denna kväll.
Men Tomas nöjer sig inte med att bara leverera. Han är ett ärkeproffs och vet att slänga in några festliga detaljer här och där. Plötsligt stannade han och ett par medmusiker av och började röra sig i ultrarapid på scenen, enkelt men skoj. Du kan lita på mig blev duett med Jill Johnson. I en liten minneskavalkad nosade han kort på All along the watchtower, House of the risng sun och en gammal Tagesdänga.
När Tomas Ledin undviker att dra ut låtarna för långt, vilket han kan ha en tendens att göra ibland, och kör en så pass effektiv show som den på Skansen blir det folkfest med kvalitet. Den som vill ha något mångbottnat som utmanar och upprör bör dock söka sig någon annanstans.
Första artist på Scenen på Skansen var Andreas Johnson. Efter framgången i Melodifestivalen med Sing for me har killen blivit klart folkkär. ”Kärlek” skrek han gång på gång. Och publiken svarade glatt ”kärlek”. Mycket i Andreas Johnsons katalog är för komplicerat rent musikaliskt för att passa sammanhanget, men han tråcklade ändå ihop en spelning som kändes lämplig utifrån förutsättningarna. Men visst var det hitlåtarna Glorious och Sing for me som fick mest applåder.
Motigast hade Jill Johnson det. Jills lättcountry klickade inte lika enkelt med publiken. Och hon har färre hits. Dessutom är det så att Jill själv ofta är mycket bättre än det låtmaterial hon förfogar över. Min känsla blir nästan alltid att hon kan mer än vad låtarna ger henne chans att visa.
Men när hon hade jobbat sig fram till Crazy in love fick hon lite belöning för sitt hårda jobb.
