Betyg: 4 av 6
Lars Winnerbäck har sakta men säkert, och av egen kraft, arbetat sig upp till en position som en av våra mest populära artister. Musikskribenterna är överlag ljumma men folket älskar honom innerligt.
Själv har jag inga problem med den mångordiga rocktrubaduren. Han gör kanske inte världens mest spännande musik men man måste imponeras av den låga medieprofil han håller – Winnerbäck ger nästan aldrig intervjuer – och förmågan att få ihop text och musik till en meningsfull och personlig helhet med bredast tänkbara träffyta.
När han och kompbandet som första band någonsin vandrar in på Zinkensdamms IP, till de ärkesvenskt klingande tonerna av Gärdebylåten, markerar det både slutet på en mycket framgångsrik turnésommar och premiär för en ny stor konsertarena i Stockholm.
Den urtråkige Christian Kjellvander inleder förvisso konserten, och Snoddas ska ha sjungit en truddelutt i pausen till en bandymatch någon gång i tideräkningens början, men det är bara kvällens Winnerbäckkonsert som räknas.
Publiken är stor, 18 000 sjungande Winnerbäckfans, och så representativt sammansatt att den rakt av skulle kunna användas i valfri opinonsundersökning. Talkörerna skallar redan från början och allsången behöver ingen som helst hjälp på traven.
Det är faktiskt lite rörande att se och höra hur praktiskt taget alla opåkallat sjunger med i de ofta lite ledsna sångerna, uppenbarligen slår han an en sträng både hos unga och gamla, kvinnor och män.
Refrängen till Hugger i sten må inte vara så munter men när väldigt många sjunger ”jag hugger i sten/men jag tror att jag sakta börjar se en kontur/några armar och ben/jag jobbar mig inåt tills jag ser en figur” blir det ändå mäktigt och upplyftande.
Hur mycket jag än uppskattar den sympatiskt lågmälde och prestigelösa Linköpingskillen där framme på scenen blir det, som alltid, lite enahanda. Sångernas ordflöden är vindlande och melodierna ofta attraktiva, ändå blir det lite trist. Det är aldrig dåligt, men heller inte riktigt, riktigt bra.
Samma sak med kompbandet Hovet. De är mycket samkörda och har ungefär samma symbiotiska förhållande till Winnerbäck som E Street Band har till Springsteen. Men några riktigt extatiska höjder når de aldrig, inte ens när klaviaturspelaren Jens Back hänger på sig en saxofon och leker Clarence Clemmons. Tvärtom, då blir det lite löjligt.
Jag väljer Winnerbäck före Lundell, som ju båda mutat in ungefär samma område mellan Dylan och Springsteen, men hör hur även han med jämna mellanrum kör fast i den tradiga gubblunkens fantasilöshet.
Till skillnad från tjurskallen Lundell, som både är banalare och grötigare, finns det ett poetiskt ljus och en harmonisk vitalitet hos Winnerbäck, problemet är att det hålls inom en överdrivet fyrkantig och konventionell ram.
Textmässigt kan han överraska med omtumlande formuleringar, men musikaliskt följer han enbart belysta motionsspår där ingen kan springa vilse.
