Betyg: 3 av 6
Skala bort de yttre detaljerna – på scen handlar det om den färgglada backdropen, de två upplysta fågelburarna och rosorna som fästs vid sångerskan Florence Welchs mikrofonstativ - och kvar står en sångerska som för kung och fosterland nyttjar sina rösttillgångar som om varje låt, varje stavelse, vore ett styrkeprov.
Som om hon med sin kraftfulla stämma ensam ska brotta ner gitarr, bas, trummor, synt och harpa. Och visst: 24-åriga Welch har en pipa som säkert skulle kunna gå hem även hos, låt säga, Evanescence-publiken. En kvinnlig rockröst som älskar att ta i med hela sitt fysiska innandöme.
Till skillnad från sina popgenerationskamrater – tänk Kate Nash och Lily Allen - på Londonscenen som byggt sina texter på verkligheten, silad genom ett humorfilter, hämtar Florence Welch hellre sin inspiration från grekiska myter. Den före detta konstskoleeleven är som en Kate Bush som trollbundits av en kärlek till soulsång.
Hon rör sig likt en medeltida skön mö på ecstacy – med de långa gröna klänningsärmarna fläktande i luften. Det är dramatiskt som i en historisk saga. Florence Welch har en energi och en inlevelse som får MVG men det enda som lämnas åt fantasin är låtarna.
Det är å andra sidan mycket som behövs fantiseras ihop. Debutskivan Lungs – en i sammanhanget passande titel, för starka lungor har hon – är en medioker produkt med endast en knapp handfull låtar som lämnar ett avtryck. När man dessutom bemödat sig om att frakta dit en harpa hade den väl kunnat få större utrymme i bilden. Fast å andra sidan, då hade ju inte röstdecibelmätaren fått ge maxutslag hela tiden.
