Betyg: 3 av 6

Fleetwood Mac har utökat sin publik sedan de var här senast, för 19 år sedan. Den brittisk-amerikanska gruppens softa 70-talsproduktion har införlivats med andra arkeologiska fynd på den alltid lika föränderliga klubbmusikscenen, något som gjort dem till ännu ett gammalt namn att droppa för unga hipsters.

Något trendigt baleariskt vågskvalp blir det dessvärre inte för den varierade skara människor som fyllt Globen denna lördagskväll. Tvärtom är det ett mestadels stabbigt tunggung som strömmar ut. Fast inte det bluesrockiga tunggung som präglade gruppens första upplaga på 60-talet, när gitarristen Peter Green fortfarande var en frisk man. Snarare handlar det om en oförmåga att reproducera det eleganta och framgångsrika kaliforniska groove som gruppen finslipade i Los Angeles-studior under 70-talet. I fina låtar som Dreams och Sara – där bandet ligger som närmast västkustrocken – hittar man nästan fram till det svävande groove som förtrollat såväl hipsters som svenska studiomusiker, men det är bara två av 23 låtar i en nästan två och en halv timme lång konsert.

Fleetwood Mac har en lång och turbulent historia med många medlemsbyten och uppehåll. Uppsättningen på Globen – Mick Fleetwood, John McVie, Stevie Nicks och Lindsay Buckingham – speglar det kommersiellt och framgångsrika 70-talet, med undantag av Christine McVie. Från början var det meningen att Sherryl Crow skulle ersatt McVie för den nu pågående världsturnén. Det hade antagligen varit ett genidrag, men tyvärr blev det inte så.

Med två hjälpmusiker och tre körkvinnor är det sammanlagt nio personer på scen (tio om man ska räkna trumteknikern som sitter gömd bakom Mick Fleetwood och ibland hjälper till med slagverk). Pellejönsen Lindsay Buckingham tar störst plats. Han är en duglig gitarrist, men har fjolliga specialbyggda gitarrer och blir rätt pompös i sitt omständliga mellansnack. I I’m so afraid går han helt bananas och ger sig ut i ett evighetslångt gitarrsolo som slutar i ren misshandel av den halvakustiska guran. Tillsammans med Mick Fleetwoods ofrivilligt komiska trumsolo under extranumren utgör det kvällens bottennapp.

Stevie Nicks håller en betydligt lägre profil. Hon byter visserligen kläder tre gånger, men det är ungefär samma fransigt rockromantiska outfit varje gång, i svart eller rött.

Hon har en dimmig blick och snurrar till det när hon ska berätta om banden i 60-talets San Francisco. När hon antagligen menar Jefferson Airplane säger hon Velvet Underground, vilket är rätt kul då Lou Reed hatade blomsterbarnen i Kalifornien. Fast hon har en skönt flummig stil – hon missar en entré – och den lite gälla rösten är förvånansvärt intakt.