England är hemmabas för sopranen Miah Persson, som för den skull inte glömt bort sitt svenska modersmål. Med klar diktion framförde hon i torsdags ett väl sammanhållet program med romanser av svenska tonsättare och Grieg, kongenialt ackompanjerad av Love Derwinger.

Persson hade i sitt schema klämt in en lucka för årets sommarnattskonserter, vilka genom renoveringen är de sista före 2017.

Hon inledde med sånger av Ture Rangström och Gösta Nystroem, som hon tidigare sjungit in på cd:n Sound and Landscape (2003), och fyllde på med romanser av Lars-Erik Larsson och Edvard Grieg från sitt program i Wigmore Hall den 19/6.

Flygeln hade tacknämligt flyttats från sin vanliga plats på sidan till en position i trappans förlängning, varmed hela publiken kunde se artisterna.

Rangströms Sommarnatten, en sång som han själv brukade framföra offentligt, blev naturlig inledning. I pianostämman målas Runebergs textrader ”...en talltrast sjöng på stranden, att han kunnat mista anden”, med klanger fint träffade av Derwinger. Känsla för ordens valörer visade Persson genomgående med smidigt uttryck. Hon tog fram det för Rangström ovanligt graciösa i Flickan under nymånen (Bo Bergman), och imponerade med ett expressivt crescendo mot slutet av sången. En vokal detalj som även prydde utförandet av Lars-Erik Larssons Skyn, blomman och en lärka.

Perssons höjdtoner har inte gillats av alla, men här var de fint avrundade även i fortepartier. Larssons fem sånger, så svenskt klingande, samt Nystroemsånger som Själ och landskap och På reveln fick utföranden på toppnivå. Optimismen i Griegs God morgen och Et Håb träffades charmant. Publikfriande extranummer blev dennes En dröm.