I klanderfri svart kostym och glammiga solglasögon närmar sig slagverkaren Björn Gideonsson sakta scenen. Väl framme presenterar han sig kortfattat med tre ord: ”Jag är Kurtz.” Så går han bort och sätter sig vid sitt imponerande stora trumset.

Imaginärt befinner vi oss alltså i Joseph Conrads kolonialkritiska roman Mörkrets hjärta. Men tiden är nu, vilket introduktionsfilmen som lär oss allt om pålning snart vittnar om. Hur man med modern teknik kan borra sig ner hur långt som helst i marken och skapa en stabil grund för husbyggen, även på de mest omöjliga platser. Som gamla sanka sjöbottnar.

Färgfabrikens mäktiga utställningslokal med sin enorma yta bestående av ett oändligt antal pelare, betong och vita väggar ger en nästintill sakral spelplats för Mats Flinks hybridföreställning Drumliner, där Björn Gideonssons maskininspirerade musik står i centrum.

Men Drumliner har ingenting med trummor att göra, utan är en mjuk, avlång kulle bestående av moränavlagringar, en landformation som kan vara cirka tio meter hög och ett par kilometer lång och som återfinns på flera platser i Sverige.

Så kan Drumliner också läsas som ett inlägg i miljödebatten. Vad gör vi egentligen med vår jord? Till en början sitter två bikiniklädda kvinnor lojt i varsin solstol och läppjar på apelsinjuice.

Men Gideonssons mullrande trumvirvlar får dem snart att vakna till. I en gravitationsdans ömsom värjer sig, ömsom smeker dansarna Allison Ahl och Maria Jonsson golvets/jordens yta och varandra. Korta sekvenser av gamla 90-talshits får dem att minnas. Men vad? Planlöst jagar de sitt förgångna, men hinner aldrig fatt det. Som fåglar som mist sin skog, uppflugna i varsin sakral väggnisch.

Drumliner får oss att se människan utan materia. Hur sårbara och skyddslösa vi är utan den arkitektur vi omger oss med. Det är en fin liten tankeställare.