Betyg: 5 av 6
Men nu är det så och det säger väl egentligen mer om det svenska folket än Lars Winnerbäck själv att sånger om att ”hugga i sten” och att vakna upp på botten av en flod som rinner genom ett ”slaskigt och grått” Riga lockar till allsång. Opåkallad sådan dessutom; inte en enda gång uppmanar han de 11000 Linköpingsbor som vallfärdat till Stångebrofältet för sommarens turnéavslutning att sjunga med, det gör de så gärna i alla fall. Och inte bara i refrängerna, här sjungs det med i hela låtarna, från de stompigt folkrockiga bitarna med hela bandet till de mer lågmälda solosångerna.
Jo, nog är han ett fenomen, Lasse. Från början en långhårig postproggig visrockare besvärande nära Stefan Sundström, med tiden en personlig röst bland landets alla Bruce Springsteen-beundrande rockmän med gitarr. Närmare Staffan Hellstrand än Ulf Lundell, och med ett irländskt Pogues-tilltal som ett alltmer särskiljande drag.
Ordinarie set, före extranumren, avslutas med en diskofierat baktung version av Solen i ögonen som varken passar honom själv eller bandet, men i övrigt är han att att känna igen. Han har visserligen låtit håret växa ut igen, vilket är jättebra, men det nya bandet är nu så inkört att man glömt bort det gamla Hovet. Bäst är det när det folkrockiga accentueras med Malin-My Nilsson och Anders Nygårds fioler.
Utan att säga mycket mer än ”hallå min kära gamla hemstad” och, lite senare, konstatera att ”jag blir lite blyg när jag ska tala mellan låtarna” äger han scenen och hela den gröna konsertplatsen i Linköping. De ösiga Farväl Jupiter och Hugger i sten görs med passionerad glöd. En annan självklar höjdpunkt är den bitterljuva duetten Om du lämnade mig nu, med gästsång av en märkbart rörd Miss Li.
Tidigare på kvällen var Miss Li en av dem som, på den tillfälligt konstruerade festplatsen med restauranger, barer och kaféer, hade till uppgift att värma upp Linköpingspubliken. Med sin stompigt alternativa gladpop i tokiga vintagekläder var hon ganska så oemotståndlig, även om jag alltid ryggar förskräckt inför de klezmer-tendenser som hela tiden ligger på lur i hennes käcka låtar.
Emil Jensen är en till och med ännu mer alternativ artist än Miss Li; skulle man förflytta honom bakåt trettio år vore han progg. Med sina vänliga ironier påminner han om gamla Risken Finns, särskilt när han i början av sin lilla konsert på ett mycket roligt pedagogiskt sätt redde ut begrepp som spoken word, performance, poetry slam och singer/songwriter. Ibland lät han som en Mark Levengood, fast på skånska.
Lite sämre gick det för komikerparet Cissi & Nour och deras alternativa sexualundervisning, som trots goda ansatser aldrig blev tillräckligt crazy för att lyfta. Då var vistrubaduren Maud Lindström (som uppträder tillsammans med komikerparet) roligare, hennes bitskt humoristiska relationsvisor kunde även de vara direktimporterade från 70-talet.
Sofia Karlsson, Sveriges Alison Krauss, är en i princip oantastlig artist men fick egentligen till det först i slutet av sin avdelning med en jättefin tonsättning av Dan Anderssons Du liv. Tyvärr slarvade hon bort en betydande del av sin korta speltid med att låta Olle Linder och Fredrik Gille visa upp hur duktiga de är på tamburin.
