Det privata är politiskt i Verdis opera Don Carlos efter Schillers drama. Kampen mellan maktfullkomlighet och frihetslängtan korsas av kärleksintriger och familjekonflikter. En son är förälskad i sin styvmor; fadern/rivalen är den spanske 1500-talskungen Filip II. Tronföljaren Don Carlos och frihetshjälten Rodrigo strider för det protestantiska Flanderns frihet.
Verdis opera finns i flera bearbetningar. Här har man valt bort originalversionens franska grand opéra i fem akter (1867) till förmån för en variant i fyra akter, på italienska, från 1884.
Regissören Staffan Valdemar Holm avslutade sin chefstid på Dramaten med en stiliserad uppsättning av Schillers pjäs. Scenografen Bente Lykke Møller lät då dramat utspelas på en renrakad scen och kostymerade ensemblen i grå kavaj och byxor, påfallande likt regissörens egen outfit.
I Göteborg börjar det som en repetition med enkla skärmar och lysrörsljus, där solisterna hämtar sina renässanskostymer från provdockorna: svarta dräkter med matt lyster, stela veck och vita pipkragar. Kören, som sjunger stortartat, är klädd i t-shirts med renässanstryck och bekväma brallor. De prövar gester och scenerier, för att allteftersom inordnas i stramare formationer.
Väggar sänks ned och gör scenen till en låda som skiftar mellan blyertsgrått och svart, lika klaustrofobisk som ödslig. Innanför de höga väggarna strider man om makten, älskar, hatar, dödar. Det är en kompakt svärta. Ibland målar ljuset gyllendunkel eller silar ner genom massiva gråskalor. Under renässanskostymens hölje bor en människa. Och hon är dödlig. Första och sista scenen utspelas vid Karl V:s grav. En naken manskropp ligger på scengolvet, livlös, ensam.
Anders Lorentzsons expressiva basbaryton och psykologiskt komplexa gestaltning av obarmhärtighet, dyster melankoli, bittert självförakt och emotionell isolering gör Filip till dramats centralpunkt. Basduetten med Mats Almgrens kraftfullt åldrade Storinkvisitor blir en rysare: två svarta gubbar som strider om den absoluta makten – den totalitära staten mot den religiösa fundamentalismen. Autodaféscenen är slagkraftig med en enorm kyrkklocka hotfullt hängande över scenen, smattrande blåsare högt upp bakom publiken och väggarna färgade av eldsflammor när kättarna bränns på bål.
Fredrik Zetterströms idealistiske Rodrigo sjunger sig in i döden med vackert varm barytonklang, men vänskapen med Tomas Linds vankelmodige Carlos kommer i skymundan, liksom kärleken mellan prinsen och hans plastmamma. Annalena Perssons Elisabeth sjunger som vackrast i sin resignerat smärtfyllda dödslängtan, en stark kontrast till mezzosopranen Susanne Resmarks sensuella och svartsjukt hämndlystna prinsessa Eboli.
Den tomma spelplatsen och det tunga mörkret kräver mycket av ensemble och publik. När energin sviktar blir det en aning trist, när scenen laddas av intensitet blir det spännande musikdramatik. Men dirigenten Christian Badea håller Verdis känslostarka musikflöde i ett fast grepp; orkestern spelar stundtals vidunderligt, nyanserat, genomlyst.
