Göteborgsoperan ger Antoní Dvořáks ”Rusalka” (1901), som egendomligt nog hade sin svenska premiär så sent som 2006, på Norrlandsoperan. Historien bygger på samma mytiska sagostoff som HC Andersens ”Den lilla sjöjungfrun”.

Rusalka är en vattennymf, som förälskat sig i en prins av kött och blod. En häxa förvandlar henne till människa, men priset för en odödlig själ är att hon tvingas bli stum. Prinsen sviker henne, men ångrar sig och söker förlåtelse. Rusalka ger honom befrielse genom en dödskyss.

I operan möts natur och civilisation. Göteborgsoperans orkester under dirigenten Olaf Henzold låter Dvořáks musik strömma från orkesterdiket, som en flod av vattenfylld naturromantik och emotionell intensitet. Detta klangbad visualiseras i Lars Åke Thessmans scenografi, som (i likhet med uppsättningen på Norrlandsoperan) är inspirerad av den danske konstnären Vilhelm Hammershøis ensamma, bortvända kvinnor i rum vibrerande av hemlighetsfull melankoli och meditativ stillhet från förra sekelskiftet. Regissören David Radok laborerar med en oavlåtlig rörelse i stillheten, som krusningar på ytan över det undermedvetnas djup.

Det är ett enastående vackert och gåtfullt scenrum i gråtoner och vattrat blågrått, där naturen glider in i arkitekturen och vassruggarna tränger in genom de öppna dörrarna. Rusalka är bunden till vattnet och doppar händerna i ett akvarium, månlampans glob lyser. Torkel Blomkvists känsliga ljusdesign målar disdimma, molnskyar, silvermånstrålar och skuggor.

I sista akten sipprar vattnet in över golvplankorna och rinner nerför väggarna, som tårefloder. Ann-Mari Anttilas kostymer kontrasterar vattennymfernas mjuka blekhet och Rusalkas bländvita, alltmer solkigt tungblöta brudklänning mot hovets höghalsade 1800-talssvärta med turnyrer och höga hattar i Lina Räftegårds ritualiserat koreografiska turer.

En trio vattennymfer, Mia Karlsson, Eva-Lotta Ohlsson och Erika Sax, sjunger gäckande, lockande och lekande till Dvořáks tjeckiska folkton och slaviska dansrytmer. Anders Lorentzson gör deras far Vattenanden, som lystet, hotfullt och spöklikt stryker runt väggarna, Susanne Resmarks arketypiska modershäxa är skräckinjagande magnifik. Inte konstigt att Rusalka längtar ut.

Elisabet Strid gjorde en strålande prestation i titelrollen redan i Umeå. Här lånar hon sin underbart uttrycksfulla sopran till en komplex och hängiven rolltolkning; samtidigt naturväsen och kvinna, undflyende och närvarande, både skör och fysiskt otymplig i sin nyvunna mänsklighet och gryende, sprängande sexualitet. Hon lämnar allt, men blir utstött; en främling i båda världarna.

Nikolai Schukoffs sökande prins har en tenor med hetta för både passion och plåga, Annalena Persson är ett vokalt utropstecken som blodfullt dominant furstinna.

David Radok har signerat en fascinerande, tvetydigt metafysisk saga med betydelsemättade sceniska bilder och psykoanalytiska speglingar; symboliskt mångtydiga och drömskt precisa.