Teater
Text och medv:
Regi och scenografi:
Borderline är väl den gängse diagnosen. En människa som lever på gränsen. Ibland normal, ibland knäpp. Oberäknelig. Vredesutbrott. Narcissistiska, maniska krav att bli bekräftad och älskad. Och så in emellan fullständigt lugn och resonabel.
En sådan person gestaltar Elin Lundgren i sin nya pjäs, där hon ensam agerar med tre mansdockor, Elvis, Roger och Tigerman. Hon är på gränsen även i sitt genus: ena stunden man, svartklädd och enligt egen utsago nyknullad, andra stunden den glamorösa paljettartisten Pamela Lovelace som söker en partner, publik och kärlek. Ja, att synas.
Vi lever i en tid där individen förväntas skapa sig själv, sin sexualitet och identitet utifrån det myller av kulturella klichéer som står till buds. Elin Lundgrens gestalt famlar sig fram, försöker lyfta sig i håret och bli någon. Uppgivet och rasande skriker hon till de tre
dockorna: ”Säg nåt då! Ni skulle ju göra mig nu!”.
Man hoppas på att bli till i mötet med den andre. Eller att bli till gentemot den bild man har av den andre, vilket gör att man ständigt bara återförs till sig själv. Det är denna fundamentala instängdhet som Elin Lundgren skildrar i sin desperata icke-dialog med tre mansbilder som bara ger henne stumma stereotyper att förhålla sig till.
Hon växer in i rollens ensamhet på ett fascinerande sätt. Oåtkomlig men ändå gripande i sina försök att göra sig synlig. Dockorna är i fullvuxen människostorlek, med anletsdrag grovt målade som av ett barn. Hennes lek med dessa figurer är direkt och självklar.
På ett sätt blir föreställningen också en utsaga om teaterns sårbara ensamhet. Vi är egentligen alltför få åskådare på Teater Lilith, som bedriver en seriös konstnärlig utforskning av teaterns olika uttryck. Teatern är, precis som en individ, beroende av att bli sedd, bekräftad och applåderad. I Elin Lundgrens uppfordrande samspel med dockorna på scenen får man en
bild av skådespelarens ensamma kamp för att motivera och formulera sitt rollarbete. ”Jag är beställd”, säger hon. Någon förväntar sig att hon ska existera. Men vem?
Fascinerande om en ensam kamp
Välkommen att säga din mening på SvD.se. Våra regler är enkla: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. För att få kommentera på SvD.se måste du registrera ett konto med Disqus eller använda ett befintligt konto på Facebook, Google, Yahoo eller OpenID. Läs reglerna i sin helhet Vänliga hälsningar, Fredric Karén, chef SvD.se







