Sagan om den mekaniska dockan som förvandlas till en levande flicka bygger på en berättelse av E T A Hoffmann. Som balett blev det den franska romantikens sensommarblomma – en äkta eternell. Stockholmsoperan har spelat den i olika tappningar, senast Hans Brenaas version från 1980-talet.
Nu införlivar balettchefen Marc Ribaud sin egen, varsamt transponerade klassikeradaption i Kungliga Balettens repertoar. Hans Coppelia är lika fransysk som någonsin Saint-Léons, skapad för Niceoperans balett 2003.
Scenografen Dirk Hofacker är far till det snillrika konceptet; dockmakaren Coppelius får låna drag av filmpionjären Georges Méliès och historien utspelar sig i hans filmateljé i Paris, komplett med kamera, klappa och megafon. Méliès var inte bara filmregissör utan också trollkarl och dansare och skapade världens första dansfilmer.
Ribaud förvaltar idén till koreograferad fransk kulturhistoria på flera plan. Här möter gycklare och medeltida djävlar det sena 1800-talets vaudeville i Toulouse Lautrec-stil. Originalets obekymrade bönder förvandlas till glada filmarbetare.
För Coppelia är oförställd underhållning. Med Délibes sprittande musik kan det omöjligen bli något annat än feel good för hela slanten. Ribaud har en begränsad men väl använd stegvokabulär och skapar anslående ensembledanser, solon och duetter i en stil besläktad med Jean-Christophe Maillot och Roland Petit. Klassisk tådans blandat med slapstick och cancan till en lätt manipulerad Délibes. Snabbt tempo i orkesterdiket. Ljuset förtrollar, kostymprakten bländar.
Ribaud följer i stora drag originalberättelsen och triangeldramat mellan dockmakaren Coppelius och det unga kärleksparet Svanhilda och Franz. Christian Rambe är utmärkt i den tack-samma dubbelrollen som Méliès-Coppelius – särskilt i andra akten får han briljera i frenetiskt dansanta virvlar.
Den charmfulla och teknik-säkra Nicole Rhodes får äntligen en riktig huvudroll och bjuder ett gnistrande temperament, mjuka linjer och vackert legato i pardansen med Nikolaus Fotiadis hjärtekrossande Franz. Det finns en fin känsla dem emellan. Fotiadis blixtrar till i höga hopp med en elegans och mognad som anger att karriärkurvan går spikrakt uppåt.
Bäst fungerar den fartfyllda första akten, där dansarna excellerar i snabba vändningar, vinklade luftsprång och lekar med visuella och musikaliska accenter. Även tredje aktens romantiska fyrverkerier av dansuppvisningar fungerar väl, med en sobert svartvit fotofond som ramar in bröllopsparet och brudföljet i en skön ”vit akt” som effektfullt punkteras när djävulen hoppar upp ur bröllopstårtan.
I andra akten släpper Ribaud konceptet och håller sig alltför tätt till förlagan. De kavata filmflickorna förvandlas till våp. Tempo och dynamik dalar; traditionen tynger. Synd att han inte fullföljt tanken att de nyfikna flickorna skulle träda in i en pågående film.
Men annars är det med glädje man konstaterar att Kungliga Baletten har fått en ny, rolig och praktfull familjebalett som väl fyller sin plats på scenen.
