Det är som att träda in i en sockervadderad dröm: överallt färger och fluff. När Storbritanniens största popband gör entré sätter de inte bara standarden för hur en arenakonsert ska skötas år 2012.

De skapar en känsla av att befinna sig på en plats där maximalismen råder. Medan många andra sparar – rent bokstavligen – på krutet till avslutningsnumret låter Coldplay fyrverkerier smälla av redan i entrén. Sedan kommer konfettin, de utdelade armbanden som blinkar på viftande publikarmar, färgglada jättebollar som studsar runt och uppblåsbara figurer i färgkartans allra starkaste toner.

Att det är Jay-Z:s ”99 problems” som dundrar ur högtalarna precis innan London-kvartetten går på scen är inte ett tecken på att Världens Snällaste Band har fått identitetskris. Det handlar mer om vänskapen som uppstått mellan Jay-Z och Coldplays frontman Chris Martin.

För helt plötsligt var det som om alla – från mormödrar till hiphopmoguler – älskade bandet som den brittiske skivbolagsikonen Alan McGee i början av 00-talet avfärdade som ”sängvätare”. Coldplay gör inte en fluga förnär (antagligen också här bokstavligen menat). Ändå väcker de lika mycket känslor av eufori hos det ena lägret som brinnande irritation hos det andra.

Men oavsett vilken sida man väljer att ta parti för så är Coldplay ett skräddarsytt arenaband. Deras låtar passar utmärkt att blåsas upp till den allra största storleken. Det finns ingenting i dem som skaver, inga vassa hörn eller plötsliga utbrott, som skulle få bubblan att spricka.

Chris Martin, och hans anonyma bandkamrater, svettas för sitt uppdrag. De lägger grunderna för att publiken ska få euforivråla med i slingan i ”Viva la vida”. Det är läktarrock i sin ursprungliga form med låten ”Fix U” som Coldplays version av den tändargnistrande powerballaden. Publikens sträckta pekfingrar piskar alla melodier.

Med arenarocken kommer givetvis också det medmänskliga medvetandet, välgörenheten och världssamvetet. Det är lika viktigt som den blinkande ljusshowen. Därför får publiken höra ”Paradise” två gånger – den sista gången som en inspelning till en amerikansk cancergala.

Medan regnet strilar ner över Stadion betar Coldplay av låt efter låt i en arenapoppens 4.0-version. Chris Martin har redan börjat sopa världens alla idrottsstadion med den en gång i tiden så ohotade arenakungen Bono. Idag är det Coldplay som skrattar hela vägen till färgbutiken.