Jessica Zandén fick aldrig träffa sin mormor. Gladys Heyman tog sitt liv redan 1946, blott 55 år gammal, efter skilsmässan från maken och livsledsagaren, tonsättaren Gösta Nystroem. Av en slump fick dock Jessica Zandén hennes dagbok, nedtecknad av en 18-årig Gladys.
Ur den handskrivna, aningen barnsliga texten träder ett kvinnoliv från tidigt 1900-tal fram, en tid då modernismen knackar på dörren och en ny konst och nya värderingar växer fram, men där den enskilda kvinnan, läs Gladys, trots sin konstnärsbegåvning och sina drömmar ändå snart förpassas till barnafödande, kök och värdinneplikter.
Jessica Zandén gör nu ensam på scenen ett dokumentärt monodrama om Gladys liv under ett halvt sekel, från det att hon är fem år till dess hon tar sitt liv.
Det är en unik resa, främst för att den skildrar två världar: den privata och den stora historiska utvecklingen, komplett med världskrig, judeförföljelser och det slags skuld som många svenska judar kom att känna för att de överlevt Förintelsen.
Det personliga blir ett raster som fångar det närmast obegripliga skeendet.
Under fem kvart förvandlas Gladys från misshandlat barn, med en psykiskt labil mor, till en ångestriden kvinna. Hon börjar skriva för att hon vill läsa det hon tänker och kallar sina anteckningar för sin känslobok. Hon får resa till Paris för att studera skulptur, blev bergtagen av dess rus av fritt, sensuellt artistliv, ser konstutställningar men gillar inte Matisses färgval.
Hon träffar Gösta, gifter sig och får barn, slutar skulptera – och skriver att det är skönt att slippa tvånget att uttrycka sig. Hon blir en Karin Larsson som offrar sin konst för att få ett hem att fungera. Det pris hon betalar är stort och till sist tragiskt.
Jessica Zandén spelar med stark känsla fram den Gladys hon ju bokstavligen bär inom sig via sin genuppsättning. Spelet äger rum runt om i foajén, väggarna blir projektionsdukar för foton och filmer. Berättelsen om Gladys är en fantastisk uppsättning, fylld av energi, fysiska uttryck och medkänsla.
Jag har aldrig sett Jessica Zandén så alldeles utomordentligt bra, uttrycksfull och hudlös. Allt kan hon säga och gestalta: rädslan för våldet från modern och från Tyskland, sorgen över brodern som tar sitt liv, utforskandet av den euforiska sexualiteten, utsattheten som judinna, bottenlös förtvivlan – samtidigt är texten en utläggning om konsten, dess mening och villkor.
Gösta Nystroem gick till eftervärlden. Nu gör Gladys honom äntligen sällskap. Hennes texter är ibland naiva, aningen litterära men ständigt lyser ärlighet och livshunger igenom och den allt tydligare diskrepansen mellan längtan efter stora känslor och familjevardag. Hon kommer åskådaren nära, nära – flickan med rosa tårar.
